Vi måste förankra den ekonomiska och politiska debatten i verkligheten

Den ekonomisk-politiska debatten präglas främst av att den inte är förankrad i en riktig modell av hur det monetära systemet fungerar.

Även den senaste tidens diskussion om bankernas vinster och utdelningar visar på en stor okunskap kring hur både banksystemet och vårt monetära system i vidare bemärkelse fungerar.

De finns kanske, men jag kan inte komma på någon politisk fråga som inte är sammankopplad med ekonomin på något sätt. Det går inte att diskutera och debattera politik på ett intelligent och produktivt sätt om alla diskussioner bottnar i en modell av hur vår ekonomi fungerar som inte stämmer med verkligheten.

När högern och vänstern debatterar politik och ekonomi är det som om två geocentriska skolor debatterar vem som har mest rätt kring himlakropparnas rörelser.

Ingen kommer någonsin ha rätt. Modellerna stämmer inte med verkligheten.

Nooshi Dagostars (V) och Ida Gabrielssons (V) debattartikel i Expressen 9/2-2023 är inget undantag.

“Svantesson skäller men vågar inte bita bankerna” är rubriken. Författarna lägger skulden på bankerna för hushållens ökade kostnader och för att det politiska motståndet inte gör det V har rekommenderat för att avhjälpa problemet. Framförallt ska en skatt på bankernas “övervinster” införas.

Författarna fortsätter: “Sveriges fyra största banker gläds åt att de spränger drömgränsen på 100 miljarder kronor i utdelningar till ägarna. Det är en dröm som skapat mardrömmar hos hushållen.”

Artikeln får det att låta som att det är bankerna som har höjt räntorna. Tekniskt har de naturligtvis det, men det är ju staten, genom Riksbanken, som tvingar upp räntan. Gör inte bankerna det tillräckligt ekonomiskt kännbart för de som har små marginaler, så höjer Riksbanken räntan tills de når sitt mål.

Det är alltså staten som har skapat “mardrömmar hos hushållen”. Det är staten som har bestämt att låntagare ska betala extra hög ränta för sina lån.

Dessa räntebetalningarna måste ta vägen någonstans. Antingen stannar de hos banken (och bankens aktieägare) eller så skickas de vidare till de som har saldon på bankkonton. Hur stor del som går vart är såklart en konkurrens- och regleringsfråga.

Oavsett var merparten av pengarna hamnar så innebär det en omfördelning från låntagare till nettosparare, dvs. de som redan har pengar. Varför är kontosparare mer värd pengarna än aktiesparare?

Om man lyckas utforma en bankskatt, som V vill ha, som inte förs över på bankkunderna, så har man visserligen gjort förmögenhetsöverföringen mindre regressiv genom att den inte går från fattig till rik, utan från fattig till stat istället. Men om staten direkt spenderar lika mycket pengar på välfärden, som man nyss tagit från låntagarna, hur påverkar det då Riksbankens "inflationsbekämpning"?

Idén är ju att att ta förmögenhet från de med små marginaler, så att de drar ner på sin konsumtion, och flytta den dit den inte konsumeras, hos de rika som redan har mer än de behöver.

Föreslagen skatt borde alltså inte kompenseras med spenderande på ett sådant ställe där det leder till ökad konsumtion (t.ex. lön till sjuksköterskor) om den inte ska motverka Riksbankens strategi.

Basinkomst till de rika

Jag håller med artikelförfattarna om att bankernas vinster har varit obscena under lång tid. Hög skuldsättning i privata sektorn och dålig konkurrens leder till det. Senaste tidens extra obscena vinster verkar dock inte vara en följd av ökade marginaler på utlåningen som de flesta verkar tro (även jag själv var tills nyligen av uppfattningen att en stor del kom från utlåningen). 

Det som på sistone påverkat räntenettot positivt verkar istället vara helt (eller nästan helt) bankernas avkastning på sin överlikviditet i centralbankernas betalningssystem, dvs. främst räntebetalningar från stater (Sverige och utländska). 

Bankerna skulle såklart kunna föra intäkterna från dessa poster vidare till sina kunder genom höjd ränta på inlåning (vilket skulle krympa marginalen på utlåningen). Som det är nu har bankerna uppenbarligen inget incitament att göra detta.

Nu hamnar statens (staters) räntebetalning på “statsskulden” företrädesvis hos banker, och dess aktieägare (en följd av QE). Än en gång, är det sämre om den hamnar hos aktiesparare än hos kontosparare? Regressiviteten är enorm oavsett.

Den föreslagna bankskatten skulle således innebära, till stor del, att staten skattar tillbaka det den nyss betalat i ränta. Vore det inte lättare att inte betala räntan överhuvud taget?

Följande är ALLTID FÖLJDEN AV POSITIV STYRRÄNTA:

1. Statlig basinkomst till de rika i förhållande till hur rika de är = ränta på statspapper (och/eller ränta på saldon i Riksbankens betalningssystem).
   

2. Omfördelning från låntagare till nettosparare (rika) som förvärras ju högre styrräntan är. 

En diskussion om huruvida räntevapnet är rätt vapen att bekämpa prishöjningar med vore därför på sin plats.

Är positiv styrränta någonsin önskvärd? Hur är detta inte hjärtefrågor för vänstern? Vi måste börja debattera rätt frågor!

Staten har alltid råd

Om man tycker det är värt att spendera det V föreslår i sin sexpunktslista i artikeln behövs ingen skatt. Skatten kan vara bra för att inte göra de rika ännu rikare, men den behövs inte för att kunna spendera in i välfärden.

Vänsterpartiet har gjort analysen att välfärden behöver pengarna och att det antagligen inte påverkar inflationen, åtminstone inte mer än att det är värt det. Jag håller med.

Då är det bara att ge pengarna till välfärden enligt listan. Inga nya skatter krävs. Staten spenderar genom att kreditera konton.

Svenska staten har monopol på att skapa det den kräver som betalning av skatter. Av det följer att staten måste spendera först för att det ska finnas något att betala skatter med. Statens spenderande injicerar SEK i ekonomin och skatter plockar SEK ut ur ekonomin.

Enda anledningen till att artikelns skatteförslag innebär “50 miljarder mer till statskassan” är att vi har budgetregler som säger att staten inte får spendera mer än den skattar (eller t.o.m. ska spendera mindre än den skattar) och att författarna till största del håller med om att detta är bra regler som finns till av en bra anledning. Här ligger problemet. Det är budgetreglerna det är fel på. Det är kunskapen som saknas.

Dessa självpåtvingade regler baseras på en modell av hur det monetära systemet fungerar som inte stämmer med verkligheten.

Pågående diskussioner om nytt finanspolitiskt ramverk innebär i praktiken ett steg i rätt riktning, men jag har inte sett många tecken på att diskussionen grundar sig i verkligheten. Istället handlar debatten om huruvida vi på sikt har råd (i finansiell bemärkelse) att “låna” det vi skapar utan kostnad, och hur mycket vi vågar “låna”.

Staten har alltid råd! Svenska staten lånar inte SEK! 

Debatten borde inte handla om hur mycket SEK staten vågar “låna”. Det är nonsens!

Vem har behov av att låna det den kan skapa utan kostnad?

Staten har ett regelsystem som gör att den säljer värdepapper motsvarande det den har nettospenderat (spenderande-skatter). Detta är självvalt.

Det som praktiskt händer är att icke-statliga sektorns nettoförmögenhet flyttas från ett transaktionskonto till ett handlingsbart sparkonto (statspapper).

Staten erbjuder alltså ett riksfritt sparalternativ. Staten lånar inte.

Staten kan själv bestämma räntan på dessa sparalternativ.

Så här fungerar det, förenklat:

1. Staten spenderar genom att kreditera (fylla på) bankernas konton i Riksbankens betalningssytem RIX.

2. Privata sektorn betalar skatter. Då sker det omvända.

3. Spenderar staten mer än den kräver tillbaka i skatter under en period så går staten med underskott. Märk att det betyder att privata sektorns nettoförmögenhet har ökat - dvs gått med överskott.

4. Statens samlade nettospenderande från valutans början är "statsskulden". Eller privata sektorns nettoförmögenhet i SEK.

5. Staten har en regel som säger att om staten under en period går med underskott så ska staten sälja statspapper motsvarande underskottet.

6. Dessa statspapper kan endast köpas med saldona i RIX som fylldes på i steg 1.

Som ni ser har staten inget lånebehov. Inte heller är det rimligt att kalla det staten nu gör för att låna.

Att som staten nu gör, erbjuda ränta på privata sektorns nettoförmögenhet, kan dock leda till problem. Räntebetalningar är statligt spenderande. Ju högre ränta och/eller statsskuld, desto större spenderande. Även om en stor del av räntebetalningarna går till de rika, så kommer mycket sippra ut som efterfrågan. Det blir ett väldigt oriktat statligt spenderande.

Staten kommer aldrig ha problem att klara betalningarna av räntorna, men det statliga spenderandet kommer öka på ett regressivt och okontrollerat sätt. Och det ger mindre utrymme att spendera på annat.

Tur då att vi kan välja att inte hänga upp ekonomin på att betala ränta till framförallt de rika, i proportion till hur rika de är. Vi kan upphöra att sälja statspapper. Vill vi inte det, så kan vi sluta betala ränta.

Vår vilja att investera i välfärd, infrastruktur och miljö kan väl inte vara underordnad vår vilja att betala basinkomst till de rika? Åtminstone inte om man inte är tokhöger. En stor nettoförmögenhet i privata sektorn, mindre behov av privat skuldsättning och utvecklad välfärd och infrastruktur osv., är knappast en börda för samhället. Plötsligt är en högre "statsskuld" inte så skrämmande.

Svenska staten kan ge ut hur mycket SEK som helst rent praktiskt. Den är inte begränsad av hur mycket den har råd att låna, för svenska staten lånar inte SEK. Den måste däremot se till att det den vill köpa finns tillgängligt att köpa. Den är begränsad av de reala resurserna i ekonomin. Allt budgetarbete borde kretsa kring detta - de reala resurserna - inte de finansiella resurserna.

Varför ska man budgetera något man kan skapa i oändlighet utan kostnad? Vem budgeterar sina inmatningar i ett kalkylark?

Om politik handlar om att välja, som författarna avslutningsvis menar, så vore det väl bra om vi slapp välja mellan tolkningar av en felaktig världsbild? Är det inte där vi borde börja? Att se till att alla inblandade förstår verkligheten. Hur tar vi oss annars framåt - i verkligheten?

Nästa vecka tänkte jag skriva om Riksbankens förluster - om jag hinner.