En socialdemokratisk ledarsida som utmålar de rika och välbeställda i samhället som garanter för välfärden. Som för fram påståenden som bygger på synen att en människa betyder mer för välfärden ju mer pengar hen har. Att en börs-vd betyder mer för vården än en undersköterska, mer för barnomsorgen än en förskollärare, mer för skolan än en lågstadielärare eller elevassistent.
Finns det någon sådan socialdemokratisk ledarsida?
Svaret är förvånansvärt nog ja. Den ledarsidan är Aftonbladets ledarsida, företrädd av ledarskribenten Ingvar Persson.
I en ledartext med titeln ”Vi har inte betalat så lite skatt på 50 år - Skatter från 70-talet betalar inte dagens välfärd”, från den 13 april i år, argumenterar Persson för att Socialdemokraterna borde kräva att skatterna ska höjas. Såhär skriver han.
”Det saknas inte områden där det svenska samhället skulle behöva bli starkare. Sjukvården, äldreomsorgen, skolan och förskolan. Trygghetssystem som sjukförsäkringen. Och naturligtvis infrastruktur, de demografiska förändringarna eller behovet av en grön omställning.”
Detta skulle nog många hålla med om, särskilt bland dem som i likhet med Aftonbladets ledarsida stödjer Socialdemokraterna. Så långt in i artikeln kan man inte anklaga Persson för att ge de rika och välbeställda en betydelse som de inte har, inte heller för bristande kunskaper om förutsättningarna för att driva ekonomisk politik.
Allt detta visar dock Persson prov på lite längre fram i texten. Man förstår hur det är ställt när man läser följande.
”Det finns dock som sagt ett problem. Satsningar på sjukvård, försvar och allt annat kostar pengar. Vill Socialdemokraterna ha en annan politik måste den kunna betalas. Och det betyder att det behövs skatteintäkter.”
Det finns en grundförutsättning för Perssons resonemang som är felaktig. Ni förstår nog vilken det är.
I Perssons sinnevärld måste staten ta emot skatteinbetalningar innan den kan betala för sina utgifter. Utan ökade skatteintäkter kan staten inte betala för ”en annan politik”.
Persson tror med andra ord att staten fungerar på samma sätt som ett hushåll eller ett företag. Att den måste få betalt innan den kan betala.
En stat som den svenska - som ger ut sin egen valuta - fungerar dock inte på det sättet. Det är inte samma sak att ge ut en valuta som att bara använda den, som vanliga hushåll och företag gör. En utgivare av pengar behöver göra av med pengar - ge ut dem - innan den kan ta emot dem. Innan utgivaren har gett ut pengarna så finns de inte.
Så tänk efter. Skulle svenska staten, som ger ut svenska kronor, behöva skaffa sig svenska kronor från dem som använder svenska kronor, skattebetalarna, innan den kan betala med svenska kronor?
Nej. De svenska kronor som finns hos skattebetalarna måste en gång ha kommit från svenska staten, alla kronors far och mor. Svenska staten kan ge ut alla de svenska kronor som den behöver, utan att behöva vänta på några skatteinbetalningar.
Svenska staten behöver alltså inte samla in fler kronor i skatt för att kunna betala för en starkare välfärd. Det kan staten göra ändå.
Persson saknar tillräckliga kunskaper om hur pengar fungerar för att förstå detta. Någon annan slutsats kan man inte dra av det han skriver. De bristande kunskaperna får honom att ropa på skattehöjningar.
Var ska Ingvar Persson då hitta de skattemedel som han vill kräva in? Han säger det inte rakt ut, men i följande meningar får vi en ledtråd.
”Vi har skaffat oss dyrare boenden, renoverat våra kök och köpt större bilar. Samtidigt kan vi inte betala för grundläggande uppgifter som sjukvård, vägar eller försvar.”
Det är de som har råd med dyrare boenden, större bilar och nyrenoverade kök som ska betala mer i skatt, enligt Perssons åsikt. Det är här som Persson går snett även ur ett politiskt och strategiskt perspektiv, och utmålar samhällets välbeställda som garanter för välfärden. Ett självmål för en socialdemokrat.
Persson ger ju samhällets rika och välbeställda en maktställning som de inte har när han skriver att de måste betala mer i skatt för att vi ska kunna få en bättre välfärd. Så är det ju inte. Staten kan betala för den välfärd den vill, så länge det finns människor som mot betalning i svenska kronor är beredda att jobba som undersköterskor, elevassistenter och lärare. De är de människorna som avgör vilken välfärd vi kan få, inte de som på det ena eller andra sättet har lyckats skaffa sig inkomst eller förmögenhet som staten kan beskatta.
Ingvar Persson gör sig till en lätt måltavla för sina politiska motståndare när han hävdar att skatterna måste höjas för att vi ska kunna få en god välfärd. Det blir lätt för någon på Svenska Dagbladets eller Dagens Industris ledarsida att svara Persson genom att säga att visst, vi behöver skattepengar för att betala för välfärden. Därför måste företagen ges rätt förutsättningar - lägre skattesatser, avregleringar, uppluckrad arbetsrätt - så att de tjänar mer pengar, vilket i sin tur leder till ökade skatteintäkter. Ingvar Persson har med sin argumentation satt vapen i händerna på Socialdemokraternas politiska motståndare.
Vad ska man ta med sig från detta? Jo, hur viktigt det är att förstå varifrån pengar kommer och vad staten kan göra med dem, när man ger sig in i debatten om den ekonomiska politiken. Annars kan man hamna där Ingvar Persson hamnat. I påståenden om att höjda skatter, och därmed välbeställda människors pengar, är det som tryggar välfärden. I en fälla som har gillrats av hans egen okunskap.
Comments