Tre sommardagar i England med modern penningteori

Huvudentrén till University of Leeds med Parkinson-byggnaden i vitt.

En rapport från Storbritanniens första MMT-konferens i Leeds

Ett glädjeämne i en tid då många orosmoln hopas i världen är den ökade spridningen av kunskapen om vad pengar är, varifrån de kommer och vad staten kan göra med dem. Modern penningteori (Modern Monetary Theory, MMT), en riktning inom national­ekonomin som tar avstamp i statens monopol på att ge ut sin egen valuta, tar därför allt större plats i den akademiska diskussionen, och kanske också i den ekonomisk-politiska debatten.

Ett tecken på detta är att Storbritanniens första MMT-konferens någonsin gick av stapeln den 15–17 juli, vid University of Leeds, ett av universiteten i den nordengelska staden Leeds.

Som arrangör för konferensen stod The Gower Initiative for Modern Money Studies, en brittisk förening som verkar för att ge spridning åt modern penningteori.

Det blev tre dagar fyllda av kunskap, samtal och diskussion. Ett antal nedslag är särskilt värda att göra i det som sades, och de redovisas här. Redogörelsen gör inte anspråk på att vara fullständig. Det hölls fler föredrag, utmärkta sådana, än de som behandlas här nedanför, men allt ryms inte i en rapport av någorlunda läsarvänlig längd.

Första dagen – måndagen den 15 juli 2024

Konferensen inleddes av Warren Mosler, vars hemsida man hittar här, och Dirk Ehnts, vars hemsida man hittar här. Mosler är en amerikansk finansman och allmänt erkänd som en av grundarna till modern penningteori. Ehnts är en forskare som skriver om modern penningteori från ett europeiskt perspektiv och varit med och anordnat ett flertal MMT-konferenser i sitt hemland Tyskland.

Disk Ehnts och Warren Mosler hälsar konferensdeltagarna välkomna.

Mosler och Ehnts lyfte i sin inledning fram några centrala teman inom modern penning­teori. Främst bland dessa fanns kravet på full sysselsättning, som bl.a. yttrar sig i det ofta återkom-mande förslaget om att inrätta en allmän anställningsgaranti (Job Guarantee, (ofta förkortat JG).

Ett annat tema som de lyfte fram var betydelsen av valutasuveränitet och flytande växelkurs, både för den stat som ger ut sin egen valuta, och för dem som investerar i statsobligationer utgivna av en stat som tillämpar flytande växelkurs. Dessa investerare tar ingen kreditrisk, menade Mosler. Han fann nämligen endast två exempel på att en stat som ger ut sin egen valuta, och som låter växelkursen flyta, har brustit i sina betalningsförpliktelser i den valutan.

Det ena exemplet är att Japan år 1943 – mitt under brinnande världskrig – vägrade betala i yen till USA, fienden på slagfältet. Det andra exemplet är Argentina, under en period då inflationen var så hög  och obli­gationernas reella värden var så nära noll det helt enkelt kostade för mycket att betala tillbaka.

Har modern penningteori kommit någon vart, var det någon som frågade, eller står vi och stampar med samma nyklassiska makroekonomiska paradigm som förut?

Mosler var hoppfull. I samband med finanskrisen 2007/2008 handlade den amerikanska debatten i mångt och mycket om att staten inte skulle kunna betala sina räkningar och att barnbarnen skulle bli satta i skuld till följd av de mycket stora budget­under­skotten. Mosler menade att debatten under Covid 19-pandemin hade förändrats i hög grad och – helt i enlighet med MMT:s syn på underskott i statsbudgeten – handlade om i vilken mån stora budgetunderskott skulle leda till inflation eller inte. Denna förskjutning ville Mosler till stor del tillskriva det arbete som utförts av människor – MMT-förespråkare – som fanns när-varande i föreläsningssalen i Leeds. MMT har alltså gjort skillnad, ansåg Mosler.

Efter inledningen följde ett fördrag som Warren Mosler höll själv och som på svenska skulle kunna ges till titeln ”Till stöd för anställningsgarantin – varför en politiskt konservativ person skulle stödja Moslers förslag”. Presentationsbilderna finns här.

Mosler återgav under föredraget några argument som han hört en politiskt konservativ bekant föra fram. Han kunde dock inte namnge den bekante, som förmodligen skulle hamna i onåd i sitt politiska läger om det kom fram att han (den konservative) hade något gott att säga om förslag från Warren Mosler.

Den anonyme konservative såg – enligt Mosler – inte anställningsgarantin som ett sätt att rädda människor undan arbetslöshet. I stället var det tunga argumentet för den konservative att verksamhet inom anställningsgarantin – i ett avlönat arbete – gör människor mer anställ-ningsbara för den privata sektorn. De är vana att arbeta och deras humankapital eroderar inte av overksamhet. I lite mer tekniska ordalag skulle det kunna uttryckas på så sätt att anställningsgarantin skapar en mer likvid buffert av arbetskraft, vilket är gynnsamt för den privata sektorn.

En annan fördel som den konservative kunde se med anställningsgarantin var, enligt vad Mosler uppgav, att inflationen förmodligen skulle kunna kontrolleras med färre män­niskor i anställningsgarantin än det antal arbetslösa som i dagens system används för att hålla inflationen i schack.

Arbetslösheten skapar ett stigma. Den privata sektorn föredrar att anställa dem som redan har ett arbete. Många gånger kommer den privata sektorn därför att välja att betala högre löner för att locka till sig personal från andra arbetsgivare, snarare än att anställa en arbetslös. Löneinflationen kan då ta fart utan att arbetslösheten minskar.

Om en anställningsgaranti i stället inrättas så kommer den privata sektorn att ha fler personer som redan är i arbete att välja mellan. Fler av dem som står utanför den regul­jära arbetsmarknaden kommer att vara attraktiva att anställa, och den privata sektorn behöver då i mindre omfattning locka dem som redan har ett arbete med högre löner. Ett mindre antal människor i anställnings­garantin kan därför fungera som en mer effektiv reserv av arbetskraft och inflations­dämpare än ett större antal människor som befinner sig i arbetslöshet.

Varför införs då ingen anställningsgaranti, frågade Mosler. Han gav själv svaret att argu­mentation från vänsterhåll (från ”progressiva”) om ”rätten till arbete” får många till höger att sätta sig till motvärn. Ofta är det så enkelt och irrationellt att om vänstern har en anställningsgaranti på sin agenda, då motsätter man sig den om man står till höger. Mosler såg det som mer löftesrikt att tala om de mikro- och makroekonomiska för­delarna med en anställningsgaranti när man vänder sig till dem som står till höger poli­tiskt. Detta borde förespråkarna av en anställningsgaranti göra i större utsträckning.

Hur ska lönerna sättas inom anställningsgarantin, fick Mosler frågan. Hans svar var att man får börja med att sätta en lön som inte påverkar lönebildningen på arbetsmark­naden i övrigt. Skälet till detta är i hög grad strategiskt. Om man börjar med en lön som inte rubbar den jämvikt som råder på arbetsmarknaden så blir det politiskt lättare att i ett första steg få systemet på plats. Som ett andra steg kan man sedan höja lönen inom anställningsgarantin.

Borde man inte i stället satsa på en medborgarlön, en basinkomst, kom en fråga från auditoriet. Mosler menade att en medborgarlön är ett sämre alternativ, bland annat därför att den inte innebär att det utförs mer arbete i samhället som helhet.

Hur ska då en anställningsgaranti skötas och förvaltas? Den frågan tas upp i Pavlina Tchernevas bok ”The Case for a Job Guarantee” från 2020. Eftersom Tcherneva var på plats i salen kunde hon svara att många av arbetstillfällena inom anställningsgarantin kan skapas inom den ideella sektorn.

Senare talade Daniele Fusi och Ivan Invernizzi från det italienska MMT-nätverket ReteMMT (rete betyder nät eller nätverk på italienska) under rubriken ”Valutan som ett offentligt monopol”. Presentationsbilderna finns här.

Daniele Fusi och Ivan Invernizzi presenterar ReteMMT:s kommande undervisningsmaterial.

Inom nätverket arbetar man med en MMT-manual – ett undervisningsmaterial – som beräknas bli färdigställt i slutet av året. I det materialet kommer man bland annat att sikta in sig på bankernas roll i penningsystemet. Som ReteMMT ser på saken skapar bankerna på statens uppdrag tillgodohavanden (poäng, värdeenheter) som man kan betala skatt med. Detta fungerar så länge som bankerna ges tillträde till statens system för clearing och avveckling av betalningar (i Sverige Riksbankens betalningssystem Rix).

ReteMMT menar att bankerna i ett sådant system får samma makt som staten eftersom de i likhet med staten är leverantörer av de värdeenheter som kan användas för att betala skatt. Likväl måste staten anses ha monopol på utgivningen av valutan, eftersom den bestämmer villkoren för utbyten där valutan (värdeenheterna) används.

Man kan notera att ReteMMT:s syn på bankerna skiljer sig från den syn som kommer till uttryck i L. Randall Wrays bok Modern Money Theory – A primer on Macroeconomics for Sovereign Monetary Systems. I den boken ges bankerna en mellanställning. Dels ger de ut egna pengar när de beviljar lån, dels måste de använda statens pengar (bank­reser­verna) när de med hjälp av statens betalningssystem skickar betalningar till varandra eller till staten.

ReteMMT:s syn är att staten i eurozonen är staten på den europeiska nivån, dvs. Europeiska centralbanken ECB och Europeiska kommissionen. En analys baserad på MMT måste utgå från detta.

Turen kom sedan till en annan av förgrundsfigurerna för modern penningteori, professor L. Randall Wray. Han är författare till bl.a. till nyss ovan nämnda boken och talade under rubriken ”Pengars värde – vad det betyder för modern penningteori”. Presentations­bilderna finns här.

L. Randall Wray föreläser.

Wray återkom till ett tema som finns i hans böcker, nämligen pengars historiska ursprung. Han menar att pengar är en lika gammal företeelse som skriftspråket, som uppfanns någon gång för omkring 10 000 år sedan just för att sköta bokföring av skulder, dvs. hålla reda på vem som var skyldig vem vad och hur mycket. Pengar är alltså en företeelse som är äldre än både kapitalismen, staten och marknaden. Statens pengar och privata pengar – som uppkommer till följd av krediter – har utvecklats parallellt under mycket lång tid.

Men frågan som Wray framför allt ville beröra var hur pengar kan ha något värde, och han menar att olika riktningar och tänkare inom heterodox nationalekonomi kan hjälpa oss att besvara den. För den nyklassiska nationalekonomin är värdet något helt subjektivt, och som inte skiljer sig från priset. Det som är värt 100 kronor för den ene, det är denne beredd att betala ett pris om 100 kronor för. Pris och värde är samma sak.

Inom modern penningteori menar många dock – i likhet med tänkare som Ricardo, Marx och Keynes – att värdet bestäms av det arbete som krävs för att skapa värdet (arbets­värde­läran). Med en sådan värdelära kan man bättre förstå de krafter som verkar inom en kapita-listisk ekonomi. Man inser då att det inte är pengar som bestämmer priserna. I stället, menar Wray, har pengar sin betydelse tidigare i processen, genom att hjälpa till att bestämma var arbetskraft ska användas till produktion, och senare, vid en försäljning av det som produ-cerats, då pengarna uppdagar vilken produktion som varit lyckosam och vilken som inte varit det. Värdet bestäms i produktionen, inte i distributionen.

En stund senare var det dags för Pavlina Tcherneva att tala. Föredraget handlade mycket om förslaget om en anställningsgaranti som Tcherneva, som framgår ovan, har skrivit en bok om. Tcherneva menade att en anställningsgaranti är det enda alternativet till jämvikts-arbetslöshet (ofta på engelska förkortad NAIRU, Non Accelerating Inflation Rate of Unemployment). Hon menade att alla som accepterar någon nivå av jämvikts­arbetslöshet – tillämpar ett sysselsättningsmål för den ekonomiska politiken – accep­terar att man behöver arbetslöshet för att uppnå prisstabilitet, dvs. tämja inflationen.

Pavlina Tcherneva föreläser.

Med en anställningsgaranti uppnår man i stället prisstabilitet genom att staten sätter priset på arbets­kraft. Hur detta skulle kunna lyckas framöver beror, enligt Tcherneva, på hur finans-politiken ser ut och på hur olika strukturer som motverkar prissättnings­funktionen påverkar utvecklingen. Bland sådana strukturer kan stora företag och starka fackföre­ningar nämnas.

Senare återkom L. Randall Wray och talade under rubriken ”Förhållandet mellan budgetunderskott och tillväxt – komplext men tydligt”. Presentationsbilderna finns här.

Inget tydligt samband mellan budgetunderskott och tillväxt i den statistik Wray presenterade.

Wray tog avstamp i den ortodoxa nationalekonomins påstående att tillväxten måste vara högre än räntan på statsobligationer för att statsskulden inte ska skena i väg. Detta förnekar modern penningteori, baserat på insikten i att pengar är en oändlig resurs för den stat som ger ut sin egen valuta. Budgetunderskott för alltså inte med sig någon risk för statsbankrutt.

Wray redovisade statistik över budgetunderskott och tillväxt i bl.a. Japan och USA. På grundval av den kan man konstatera att det inte finns något tydligt samband mellan de två företeelserna. Det finns goda underskott, som förenas med hög tillväxt, och det finns dåliga underskott, som förenas med låg tillväxt.

Efter finanskrisen 2007/2008 har de dåliga dominerat. Ett exempel på ett dåligt underskott var enligt Wrays mening Japan, där företagssektorn slutat investera, och tillväxten av det skälet varit låg trots stora budgetunderskott. En observation som Wray ansåg att man kan göra för amerikansk del under de senaste årtiondena är att minskande budgetunderskott i regel har följts av en lågkonjunktur.

Under eftermiddagen återkom Warren Mosler och talade på temat ”Det åttonde dödliga oskyldiga bedrägeriet”. Presentationsbilderna finns här.

Föredragets rubrik är en anspelning på titeln till Warren Moslers bok ”The Seven Deadly Innocent Frauds of Economic Policy” som finns publicerad på internet. I den boken beskriver Mosler – som titeln anger – sju dödliga oskyldiga bedrägerier inom ekonomisk politik. Bland de sju bedrägerierna finns tron på att staten måste låna pengar eller kräva in skatter innan den kan spendera och att statliga budgetunderskott förbrukar sparandet i samhället.

Det åttonde bedrägeri som Mosler nu ville lägga till listan var tron på att högre räntor kan kyla av ekonomin, en tro som ligger till grund för många av de räntehöjningar som världens centralbanker genomför. Det som inte beaktas i den allmänna debatten, menade Mosler, är inkomstkanalen. Högre räntor leder till högre ränteutgifter för staten, särskilt nu när statsskulden är högre än förut. Mosler sade nyligen i en intervju hos Bloomberg att den amerikanska staten spenderar ”som en drucken sjöman”.

Intervju med Warren Mosler hos Bloomberg den 8 juli 2024.

Men framför allt leder räntehöjningarna till högre ränteinkomster för privat sektor. Dessa högre ränteinkomster går också – enligt en med Moslers ord ”obscent regressiv” fördel­nings­logik – till dem i samhället som har de största räntebärande tillgångarna. Eftersom högre räntor leder till högre inkomster i privat sektor leder de inte till någon avkylning av ekonomin. Tvärtom, menade Mosler. Enligt hans erfarenhet är det snarare inflationen som oftast följer med räntan upp.

Konferensens första dag avslutades med ett föredrag av David Lisetto, Giacomo Bracci och Daniele Della Bona från det italienska konsultföretaget FEF Academy, i vilket Warren Mosler är en investerare. Rubriken för föredraget var ”MMT – erfarenheter från Italien”.

Föredraget handlade om verksamheten hos FEF Academy, som består i utbildning och rådgivning på det ekonomisk-politiska området, på grundval av kunskaper och insikter i modern penningteori. Man har lämnat råd till aktörer över hela det politiska spektret i Italien, bl.a. till femstjärnerörelsen (Movimento Cinque Stelle).

Ett projekt som man berättade om var när man rådgav den italienska regeringen under Giuseppe Conte vid införandet av den s.k. superbonusen. Den bonusen är ett slags skattesubvention av hemrenoveringar.

Mottagaren av bonusen får skattepoäng som hen antingen själv kan använda för att göra avdrag i sin skattedeklaration, och därigenom minska sin egen skattebörda, eller överlåta till det byggföretag som utfört en hemreno­vering, varvid byggföretaget kan använda skatte-poängen för att minska sin skattebörda.

Skattepoängen som delas ut till mottagaren av superbonusen har en viktig egenskap, som FEF Academy hade funnit i sin analys av EU:s statsskuldsregelverk. De behövde inte redo-visas som en del av den italienska statsskulden. Därför kunde den italienska regeringen använda superbonusen utan att behöva redovisa någon ökad statsskuld.

Nettoskuldsättningen påverkades dock av att skatteintäkterna minskade när skatte­poängen användes. FEF Academy specialiserar sig på att hitta sätt för politikerna i Italien att tänja på EU:s budgetregelverk utan att bryta mot det (bending, not breaking), och superbonusen är ett exempel på detta.

Andra dagen – tisdagen den 16 juli

Konferensens andra dag inleddes av Agustín Mario, forskare vid universitetet i Moreno i Argentina. Han talade på temat ”Växelkurspolitik och full sysselsättning – lärdomar från Argentina”. Presentationsbilderna finns här.

Agustín Mario föreläser.

Kan staten driva en politik för full sysselsättning i ett land som Argentina, som åter­kommande plågas av hög inflation och en valuta – peson – vars värde är väldigt instabilt? Det var den centrala frågan i Marios föredrag. Den har genom historien, som Mario redo­visade, besvarats nekande av heterodoxa ekonomer som Joan Robinson och Michal Kalecki, som har ansett att utvecklingsländerna kan få problem med inflation innan de uppnått full sysselsättning.

Mario var dock inte så pessimistisk utan menade att en anställningsgaranti enligt den modell som ofta förespråkas inom MMT skulle kunna fungera även i Argentina. Den skulle förmodligen dessutom vara ett bättre inflationsankare än räntehöjningar, det motmedel mot inflationen som Argentinas centralbank oftast använder. På samma sätt som Mosler dagen före menade Mario att man bortser från inkomstkanalen när man bedömer effekterna av en centralbanks räntehöjningar. Räntehöjningarna i Argentina leder till att argentinska staten betalar ut enorma summor i räntor till dem som inves­terat i argentinska statsobligationer, vilket snarare eldar på inflationen än dämpar den.

Likaså har räntehöjningarna i Argentina visat sig inte leda till att peson stärks i förhål­lande till den amerikanska dollarn. Det framgår bland annat av det faktum att Argentina trots alla räntehöjningar tillämpar valutareglering, dvs. inte tillåter argentinarna att fritt växla peso mot andra valutor.

Med en anställningsgaranti skulle löneökningarna i peso kunna hållas i schack utan enorma statliga ränteutbetalningar. Man kan i och för sig tänka sig att anställnings­garantin bidrar till att öka den samlade efterfrågan i ekonomin, men om man ser det förhållandet som ett problem så borde man motsätta sig alla åtgärder som har den effekten, ansåg Mario.

Ett argument mot en anställningsgaranti som Mario kunde tänka sig var att arbets­löshet skapar tillväxt, som man går miste om ifall man inför en anställningsgaranti. Det föreföll dock mindre troligt, menade Mario. Vidare kunde man argumentera för att växel­kursen kunde påverkas negativt av en anställningsgaranti, på grund av ökad kon­sumtion av import-varor. Ett skäl för att bevara arbetslösheten skulle i så fall vara att skydda dem som har inkomster i amerikanska dollar, vilket torde vara en minoritet i det argentinska samhället.

Senare talade Thibault Laurentjoye, en fransk forskare verksam vid universitetet i Ålborg i Danmark. Temat för föredraget var ”Betalningsavbrott utan synd – varför före­kommer det att länder inte betalar skulder i den egna valutan?” Presentations­bilderna finns här.

Måste det vara en synd att inte betala, undrade Thibault Laurentjoye

Laurentjoye konstaterade först och främst att det är väldigt ovanligt att en stat ställer in betalningarna (det som på engelska kallas default) med avseende på skulder i den egna valutan. Nästan alla gånger som en stat ställer in betalningarna av sina lån så handlar det om lån i en utländsk valuta. När betalningarna av skulder i den egna valutan väl ställs in så handlar det om en politisk avvägning, och tre huvudsakliga typfall kan urskiljas, menade Laurentjoye, som studerat betalningsinställelser som skett från 1960 fram till våra dagar.

För det första handlar om fall då en stat ställer in alla sina skuldbetalningar, oavsett vilken valuta det handlar om. Huvuddelen är då skulder i en utländsk valuta, men en mindre del av skulderna ska betalas i den egna valutan. Betalningsinställelsen avseende skulderna i den egna valutan ingår då i ett större paket av åtgärder. Ett exempel på detta var när Argentina ställde in betalningarna av alla sina skulder – i alla valutor – 2002/2003.

För det andra kan en betalningsinställelse med avseende på skulder i den egna valutan ske som en åtgärd riktad mot särskilda borgenärer. Staten i fråga kan besluta sig för att inte göra några betalningar till borgenärer i utlandet, vilket skedde i Ryssland 1998. Vidare kan en stat ställa in betalningarna enbart i förhållande till vissa inhemska borge­närer, vilket skedde i Turkiet 1999, i förhållande till de inhemska bankerna.

Det tredje typfallet som Laurentjoye kunde urskilja var när en stat ställer in betal­ningarna av det skälet att detta är ett krav för att få del av bistånd utifrån. Ett exempel på detta var när Jamaica ställde in betalningarna 2010 för att komma i åtnjutande av ett stödpaket från IMF.

En fråga som kvarstod obesvarad efter Laurentjoyes föredrag var huruvida Moslers uppgift var korrekt om att i princip ingen stat som ger ut sin egen valuta och tillämpar flytande växelkurs någonsin har ställt in betalningarna i den egna valutan. De fall av betalnings-inställelser som Laurentjoye tog upp var sådana att den stat som ställt in betalningarna på ett eller annat sätt tillämpade fast växelkurs, eller styrd växelkurs (som t.ex. tillåts variera inom ett visst intervall eller i viss grad under viss tid).

En stund senare var det dags för Yan Liang att tala. Hon är professor i nationalekonomi vid Willamette University i Oregon i USA. Hennes föredrag hade rubriken ”Skuldkrisen bland ”suveräna” stater i det globala syd – ett MMT-perspektiv”. Presentations­bilderna finns här.

Yan Liang föreläser.

Liang menade att valutapolitiken – och en förståelse för modern penningteori – är avgörande för att utvecklingsländerna ska kunna minska sitt beroende av de utvecklade länderna och kunna använda de offentliga finanserna för att uppnå sina utvecklingsmål.

Det absolut viktigaste för utvecklingsländerna rent konkret är att inte låna i utländsk valuta, utan i den egna valutan. Den som lånar i utländsk valuta blir tvungen att skaffa sig utländsk valuta för att kunna betala tillbaka lånen, och den utländska valutan kan man i princip bara komma över genom att producera varor för export till de utvecklade länderna. I sin tur betyder detta att produktionen i utvecklingsländerna måste inriktas på sådant som kan säljas i de utvecklade länderna, inte sådant som den egna befolkningen behöver.

Utvecklingsländerna blir med den inriktningen av sin egen produktion beroende av import av livsmedel, bränsle m.m. från utlandet, en import som även den oftast måste betalas i utländsk valuta.

Centralt för utvecklingsländerna är också att behålla en flytande växelkurs. För att upp­rätt­hålla en fast växelkurs krävs tillgång till utländsk valuta och den ekonomiska poli­tiken måste då inriktas på att bygga upp och bevara en sådan, inte på de egna utvecklingsmålen.

Tyvärr går utvecklingen just nu åt fel håll. Utvecklingsländernas skulder i utländsk valuta ökar i förhållande till skulderna i den egna valutan.

Vad kan göras? Yan Liang menade att utvecklingsländerna behöver satsa på att använda en egen valuta, med flytande växelkurs, så mycket som möjligt. Man kan – i enlighet med vad som väldigt ofta förordas inom modern penningteori – inrätta en anställningsgaranti och betala dem som anställs där i den egna valutan. Vidare kan man – återigen med an­vän-dande av den egna valutan – anställa fler människor inom strategiska branscher (livs­medels-produktion, energi, tillverkningsindustri). Därigenom stärks utvecklings­ländernas förmåga till självförsörjning och deras beroende av import och lån i utländsk valuta kan minska.

Just import är en fråga där meningarna är lite delade mellan olika MMT-förespråkare, vilket Liang också var öppen med. Några – bland andra Warren Mosler – ser import som förmån. Befolkningen i ett land kan njuta de konkreta frukterna av produktionen i ett annat land och behöver endast lämna ifrån sig pengar – en finansiell tillgång – i gengäld. Andra – och Liang förklarade sig höra till dem – menar att import kan vara en fälla för utvecklingsländerna om importen urholkar deras valutasuveränitet då de tvingas använda utländsk valuta.

Turen var sedan kommen till Huiqing Li, som är lektor vid Centrala universitetet för finans och ekonomi i Peking i Kina, att tala på temat ”Kostnaderna för Kinas exportdrivna tillväxtstrategi”. Presentationsbilderna finns här.

Huiqing Li föreläser.

Dessa kostnader är betydande, menade Li. Den kinesiska regeringen strävar efter att trycka ner växelkursen för att se till att den kinesiska arbetskraften förblir billig, mätt i utländsk valuta. Tonvikten läggs också på produktion som är mindre arbetskrafts­intensiv.

Levnadsstandarden hålls medvetet nere på landsbygden, så att landsbygds­befolkningen kan utgöra en reserv av arbetskraft som är villig att arbeta till låga löner, och så att lands-bygdsbefolkningens svaga köpkraft dämpar den samlade inhemska efterfrågan. Export främjas även på så sätt att man inte behöver betala moms på export.

Ett annat tillvägagångssätt för den kinesiska regeringen för att dämpa den inhemska efter-frågan och sänka inflationstrycket är den kontroll man utövar över de statsägda företagens inkomster. De före­tagen styrs mot att spara sina inkomster snarare än att dela ut överskotten till ägaren eller använda dem till investeringar.

När det gäller de privata företagen finns andra mekanismer för att göra det mer attraktivt att spara de inkomster man har snarare än att dela ut överskott till ägarna eller investera i utvecklingen av den egna verksamheten. Bland annat det om att de privata företagen har svårare att få krediter hos de statsägda bankerna, och därför blir mer beroende av sin egen intjäning som en finansieringskälla.

Även det kinesiska skattesystemet är uppbyggt för att främja exporten. De kinesiska kommunerna och regionerna måste för att hitta finansiering – skatteintäkter – tävla om att attrahera företag inom förädlingsindustrin, som producerar för export. Den tävlan sker ofta genom att kommunerna och regionerna investerar i infrastruktur som minskar kostnaderna för företagen inom förädlingsindustrin.

Den kinesiska valutapolitiken – knytningen av yuanen till en korg av andra valutor – medför att man behöver skaffa reserver av utländsk valuta. När Kina väljer att skaffa och behålla sådana reserver så måste man avstå från att göra investeringar på hemmaplan.

Hushållens andel av inkomsterna minskar som en konsekvens av den förda politiken.

En åtgärd som Kinas centralbank vidtar i samband med sina interventioner på penning­marknaden är att den tvingar bankerna att inneha mer reserver, dvs. insättningar hos centralbanken, med låg ränta. Det tvingar i sin tur bankerna att hålla nere räntorna på sparkonton som hushållen öppnar hos dem. Detta leder i sin tur att hushållen – i jakt på högre avkastning på sina sparmedel – vänder sig aktörer utanför det ordinarie bank­systemet, dvs. till skuggbankerna.

Li använde termen merkantilism som en benämning på den politik som förs av den kine­siska regeringen. Under merkantilismens tidevarv på 1700-talet syftade den eko­nomiska politiken till att samla guld genom export. I dagens Kina är det i stället reserver i utländsk valuta som samlas genom export. Både i 1700-talets Europa och i dagens Kina sker anskaffningen av förmögenhet på bekostnad av inhemsk konsumtion.

Efter lunch på konferensens andra dag var det dags för föredrag av Josh Ryan-Collins, biträdande professor i nationalekonomi vid University College London, och Andrew Berkeley, som är en oberoende forskare. Titeln för föredraget var ”Den självfinan­sierade staten – en institutionsbaserad analys av statsutgifter, statsintäkter och utgivning av statsskuldsinstrument i Storbritannien”. Föredraget baserade sig på en artikel som finns publicerad här hos University College London. Presentationsbilderna finns här.

Andrew Berkeley berättar om det brittiska monetära systemet.

Den övergripande frågan som skulle besvaras i föredraget var hur det går till när brittiska staten spenderar. Vad är det som händer då, på detaljnivå? Hur agerar de olika insti­tutioner som är inblandade? Staten skapar pengar, det är en grundläggande tes inom modern penningteori. Kan man genom att studera den brittiska statens finansiella maskineri se var, när och hur pengar blir till, hur den brittiska staten skapar pengar?

Ryan-Collins och Berkeley beskrev hur det första som händer när brittiska staten spenderar är att parlamentet fattar beslut om utgifter. Efter en kontroll bokförs sedan utgifterna som en minuspost, en kreditering, mot Konsoliderade fonden, den brittiska statens centralkonto hos centralbanken Bank of England. Samtidigt uppkommer en debitering, en pluspost, för den brittiska statens internbank (Government Banking Service, GBS).

I ett andra steg får sedan Bank of England en instruktion från det brittiska finans­ministeriet (His Majesty’s Treasury) att sätta in pengar på statsförvaltningens olika konton hos central-banken. Då minskar minusposten på Konsoliderade fonden. Plus­posten hos brittiska statens internbank minskar i samma mån.

Vid dagens slut bokförs de skatteintäkter som inkommit under dagen som en pluspost, en tillgång, på Konsoliderade fonden. Om saldot på Konsoliderade fonden är negativt efter det att skatterna har betalats in så hämtas medel från Nationella lånefonden (National Loans fund). Om så krävs ges det ut statsobligationer via Nationella låne­fonden för att täcka under-skottet hos Konsoliderade fonden. Om det finns ett positivt saldo på Konsoliderade fonden vid slutet av en dag så överförs överskottet till Nationella lånefonden.

Ryan-Collins och Berkeley betonade ordningsföljden. Konsoliderade fonden börjar och slutar varje verksamhetsdag med saldot noll. Ändå kan betalningar ske från fonden från första sekund varje dag. Långt innan några skattemedel betalats in till fonden. Långt innan Nationella lånefonden behövt använda ”lånade” medel för att återställa saldot på Konsoli-derade fonden till noll.

Någon annan förklaring till detta finns inte än att de pengar som betalas ut från Konsoli-derade fonden är nyskapade pengar. Hur skulle annars betalningar kunna ske innan några skatter har betalats och innan några statsobligationer har getts ut?

Så är svaret på frågan ja, man kan genom att studera de institutionella strukturerna hos den brittiska staten se pengar födas, i form av kontohändelser på Konsoliderade fonden.

Tredje dagen – onsdagen den 17 juli

Först ut på konferensens tredje dag var Dirk Ehnts, som tillsammans med Warren Mosler svarade för inledningen den första dagen. Ehnts är aktuell med en ny bok vars svenska titel skulle kunna bli ”Modern penningteori – en enkel vägledning till det monetära systemet”, och det var också titeln för föredraget. De första tjugo sidorna av boken kan läsas gratis på Google Books, genom att klicka här. Ehnts presentationsbilder finns här.

Dirk Ehnts preseterar sin nya bok.

En intressant detalj för svenskt vidkommande som Ehnts nämnde var att han till­sammans med Jussi Ora från Sverige har publicerat en artikel om hur det svenska penning­systemet fungerar.  Artikeln heter “The Swedish Monetary System from a Balance Sheet Perspective” och kan läsas här. Det kan noteras att det svenska systemet har stora likheter med det brittiska, dock tycks verkställandet av de svenska stats­utgifterna vara en process med något färre steg än den brittiska.

Under sitt föredrag tog Ehnts upp några exempel på hur modern penningteori har kunnat förklara orsaker och verkan i den ekonomiska utvecklingen under de senaste åren bättre än den etablerade nationalekonomin. Talet om ”sekulär stagnation” har exempelvis visat sig ogrundat. Det fanns inga djupare strukturella orsaker till att den ekonomiska till­växten tycktes avstanna för omkring tio år sedan (det som brukade kallas sekulär stagnation), utan detta var en effekt av den förda åtstramnings­politiken. När Biden-administrationen valde att föra en mer expansiv finanspolitik, trots varningar om att detta skulle driva upp inflationen, tog tillväxten fart i USA, utan att inflationen blev högre än i andra länder.

Ett annat samband som den gängse nationalekonomin har trott skulle finnas är mellan en försvagning av växelkursen och en ökning av inflationen. Importen blir dyrare när den egna valutan blir mindre värd i förhållande till de valutor som importen måste betalas med, och detta troddes driva upp inflationen (det tror Riksbanken här hemma fort­farande).

När Ehnts har studerat inflationens utveckling i USA och Kanada, tillsammans med hur växelkursen mellan amerikanska och kanadensiska dollar har utvecklats, har han dock inte kunnat se någon ökad inflation i Kanada när den kanadensiska dollarn försvagats mot den amerikanska dollarn. I stället har inflationen utvecklats på ett väldigt likartat sätt i de båda länderna.

Inom modern penningteori menar man i stället att det är löneutvecklingen, framför allt i den offentliga sektorn, som har ett starkt samband med hur inflationen stiger och sjunker, vilket också OECD-statistik tycks tala för. Mekanismen är sannolikt den att lönehöjningar kommer först, och prishöjningarna är en reaktion i företagssektorn på lönehöjningarna. Företagen ser ett utrymme för att höja priserna när lönerna har stigit.

Ehnts menade att Belgien var ett intressant fall att diskutera i det sammanhanget. Där finns lagstiftning om indexering av lönerna, vilka alltså höjs med automatik i takt med inflationen. Inflationen har, trots de automatiskt stigande lönerna, inte blivit högre i Belgien. Förkla-ringen är förmod­ligen att företagen vet att det inte finns något att tjäna på att höja priserna ytterligare efter en lönehöjning, eftersom det endast skulle eda till att lönerna automatiskt höjdes på nytt.

Ehnts avslutade med att göra reklam för Sommarskolan i MMT i polska Poznan i augusti och MMT-konferensen i Berlin i månadsskiftet augusti/september.

Senare på dagen intogs podiet av två av grundarna av modern penningteori. Den austra­liske professorn i nationalekonomi William (Bill) Mitchell och – återigen – Warren Mosler. Titeln för föredraget var (översatt till svenska) ”Modern penningteori – Bills och Warrens underbara äventyr”. Det är även (översatt till svenska) titeln på deras nya bok. Presentationsbilderna finns här.

Bill Mitchell och Warren Mosler presenterar sin nya bok.

Mitchell inledde föredraget med en lite pessimistisk betraktelse. Han ansåg att MMT just nu är inne i en nedåtgående bana, där det blir svårare att nå fram med budskapen. Det före-kommer även att MMT vantolkas av olika aktörer, som säger sig hålla med om vad MMT säger. Budskapen måste därför bli tydligare och klarare, och ett syfte med boken var att åstadkomma just detta. Att göra klart vad modern penningteori är, men också vad den inte är.

Mycket av föredraget ägnades åt hur Mitchell och Mosler – som har vitt skilda bak­grunder (forskare inom nationalekonomi respektive företagare i finansbranschen) – började arbeta tillsammans under första halvan av 90-talet, och tillsammans utvecklade den teoribildning som sedermera blev modern penningteori. E-posten tycks ha varit den teknik – ny i början av 90-talet – som förde dem samman, i en e-postgrupp.

Mot slutet av föredraget gick Mosler lite i polemik med den uppfattning som företräds av vissa MMT-förespråkare, bland andra Yan Liang dagen före, att import inte alltid är en förmån. Så är det alltid, menade Mosler, eftersom import innebär att ett land kan komma i åtnjutande av det som producerats i ett annat land, utan att behöva göra något annat än att lämna ifrån sig finansiella tillgångar (dvs. pengar).

Efter Mitchell och Mosler – som är riktigt stora namn inom modern penningteori – var det dags för den allra mest kända förespråkaren för modern penningteori att tala, nämligen Stephanie Kelton. Hon är professor i nationalekonomi vid Stony Brook University, som ligger utanför New York, och är för många känd som författare till boken Underskotts­myten. Den boken är troligtvis den hittills mest lästa om modern penningteori, likaså det enda av de mer kända verken inom modern penningteori som finns översatt till svenska. Titeln för hennes anförande var “Att ge ut statsobligationer, eller inte göra det, det är frågan”. Presentationsbilderna finns här.

Stephanie Kelton undrar om vi ska ge ut statsobligationer eller inte.

Föredragets inriktning var praktiskt. Vad bör göras, som den klassiska frågan lyder. Keltons uppfattning utifrån de anföranden som hållits före hennes var att man inom modern penningteori i väldigt hög grad är ense om beskrivningarna om hur penning­systemet fungerar. Nu är det dags att fundera på vad som ska göras.

En handfast fråga är huruvida staten bör ge ut statsobligationer eller inte. Inom modern penningteori förkastar man den gängse nationalekonomins utsagor om att utgivning av statsobligationer handlar om att finansiera statens utgifter. Man menar i stället att utgivning av statsobligationer handlar om att hålla räntan på en viss nivå, dvs. om penning­politik. Men – framhöll Kelton – de senaste femton åren har centralbankerna världen runt i allt högre grad betalat ränta på de privata bankernas tillgodohavanden i bankreserver, dvs. på deras konton hos centralbanken. Central­bankerna har alltså fått nya verktyg att föra penningpolitik med. Har statsobligationer av det skälet blivit överflödiga?

Keltons korta svar på den fråga var ja. Det finns inte längre någon anledning att ge ut stats­obligationer. Det är bättre att sluta med det och, som en konsekvens av det valet, låta centralbanken med direkt nyskapade pengar täcka de underskott som kan upp­komma i statens finanser. Denna modell kallas på engelska för overt monetary financing, OMF, vilket på svenska kanske skulle bli öppen penningfinansering.

Det som Kelton angav som det främsta skälet för sitt ställningstagande var praktiskt och politiskt. Tidigare har hon förhållit sig likgiltig i frågan, berättade hon, men de politiska skälen har fått henne att ändra uppfattning.

I USA – liksom i Sverige – räknas nämligen inte statens egna insättningar hos central­banken (statens egna bankreserver) som en del av statsskulden. Motsatsen gäller i USA för statsobligationer, angav Kelton, vilka räknas som en del av den amerikanska stats­skulden, även om de innehas av central­banken.

Man kan dock notera – vilket Kelton inte berörde – att EU-fördraget (se artikel 2 i tilläggs­protokoll nr 12 till Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) ser annorlunda på den saken. EU-regelverket räknar inte statsobligationer som innehas av centralbanken som en del av statsskulden.

Kelton menade att man i USA kan undvika att öka statsskulden när man låter stats­budgeten gå med under­skott om man slutar ge ut statsobligationer och tillämpar OMF i stället. Därigenom avväpnar man dem som använder “skuldsättning av barn­barnen” och ”stats­bankrutt” som politiska argument mot en expansiv finanspolitik.

Visst kan man som alternativ, påpekade Kelton, försöka lansera en annan benämning på statsskulden i den allmänna debatten. Detta vore också bra, eftersom statsskulden inte är någon skuld i egentlig mening. Det har dock visat sig väldigt svårt att åstad­komma detta. Det kan vara så, menade Kelton, att vi helt enkelt inte kommer vidare på den vägen utan får acceptera att ”statsskulden” är en ingrodd term som vi får leva med. Hon hade själv av dessa pragmatiska skäl stannat för att föreslå en väg framåt som inte innebär en ”ökad statsskuld”, hur illa man än må tycka om det uttryckssättet.

Det kan finnas vissa mindre praktiska problem att lösa om man överger utgivning av stats­obligationer och övergår till ”öppen penningfinansering”, medgav Kelton. Ibland kan det till exempel finnas behov i privat sektor av statliga skuldinstrument med viss löptid (två år, fem år, tio år) men sådana skulle centralbanken själv kunna ge ut, utan inbland­ning av något finansministerium (Finansdepartementet i Sverige) eller någon skuld­förvalt­ningsmyndighet (Riksgälden i Sverige).

En fråga som Kelton inte berörde – fullt förståeligt med tanke på hennes hemvist i USA – var den om huruvida ”öppen penningfinansiering”, att centralbanken direkt ger ut pengar för att täcka underskott i de offentliga finanserna, är förenlig med EU:s regelverk. I artikel 123 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt förbjuds centralbankerna inom EU från att lämna krediter till medlemsstaterna eller låta medlemsstaterna övertrassera sina konton hos centralbanken. För EU-länderna kan det därför vara så att öppen penning­finansiering inte är något alternativ till att ge ut statsobligationer, av rent juridiska skäl.

Det sista föredraget på konferensen hölls av Warren Mosler, som arbetat hela sin karriär i finansbranschen och blivit förmögen på detta. Finansbranschen är trots detta – eller just på grund av det – inte någon sektor som Mosler har särskilt mycket till övers för. Detta framgår också tydligt av föredragets titel: ”Hur vi ska begrava finanssektorn eller slänga den i soptunnan” (fritt översatt). Presentationsbilderna finns här.

Warren Mosler berättar om hur man kan bli av med huvuddelen av finanssektorn.

Mosler tog avstamp i att finanssektorn enligt hans uppfattning till 95 procent parasiterar på samhället i övrigt. De reala kostnaderna för detta är enorma på så sätt att flera miljoner av samhällets högst kvalificerade personer får betalt för att främja syften som är inte är samhällsnyttiga. Finanssektorns energiförbrukning är också gigantisk, liksom den data-kapacitet – hårdvara och mjukvara – som krävs för att den ska fungera. Även de resurserna skulle kunna användas till någon mycket mer samhällsnyttigt, ansåg Mosler. Till detta kommer resurser som måste läggas på tillsyn och reglering av finanssektorn samt på revision av och juridiskt biträde åt de finansiella företagen.

Mosler presenterade en handfull förslag som han menade skulle kunna göra slut på den icke-samhällsnyttiga delen av finanssektorn – dvs. den största delen.

Till att börja med borde centralbanken alltid föra nollräntepolitik. Detta skulle göra slut på utlåning mellan banker och handel med statsobligationer. Tusentals anställda som sysslar med denna (i Moslers tycke onyttiga) verksamhet skulle frigöras och kunna ägna sig åt något annat. Vidare skulle enorma utbetalningar av statsskuldsräntor till privat sektor utebli. De utbetalningarna har helt omvända fördelningseffekter och utgör en stor statlig subvention till finanssektorn.

Vidare borde alla skattelättnader på sparande slopas, ansåg Mosler. Den enes sparande är den andres uteblivna inkomst. Det skattesubventionerade sparandet göder finans­sektorn, som kan försörja sig på att förvalta de medel som sparas. Även denna åtgärd skulle leda till att tusentals lämnade finanssektorn och kunde anställas i mera samhälls­nyttig verksamhet.

Därutöver borde ett pristak på aktier införas genom att börsnoterade företag åläggs att ge ut nya aktier (genomföra nyemissioner) och sälja dem till ett fast pris. Detta skulle rycka undan mattan under den spekulativa aktiehandeln. Handeln i aktier skulle också radikalt minska. Alla de tusen­tals som arbetar med aktiehandel skulle kunna övergå i mer produktiv syssel­sättning. Mycket stora reala resurser (datakapacitet, elektrisk ström) skulle också sparas, enligt Moslers uppfattning.

Slutligen ville Mosler se en heltäckande insättningsgaranti för medel som finns hos affärs­bankerna. Därigenom skulle behovet av handel i reserver mellan bankerna minska, liksom behovet av att inom ramen för sådan handel lämna säkerheter i form av olika finansiella tillgångar. Även detta skulle frigöra arbetskraft och andra reala resurser i mycket stor omfattning, menade Mosler.

Bredd och spets – MMT har båda

Att tre dagar kan fyllas med så skiftande föredrag med koppling till modern penningteori, och av så många olika personer vittnar om att MMT håller på att bli något stort. Innehållet var också ännu mer mångskiftande än vad denna rapport utvisar – den gör som sagt inte anspråk på att vara fullständig.

Kanske håller vi trots allt på att nå en punkt där MMT blir en riktning inom national­ekonomin som måste tas i beaktande även av dem som tillhör andra riktningar. Snart kanske det MMT säger måste redovisas även av dem, för att bilden ska bli fullständig.

Inom politiken är det dock på de flesta håll väldigt långt kvar innan en annan syn på pengar, statsbudgeten och den så kallade statsskulden kan göra sig gällande. På nära håll från konferensen, i London, höll den nya brittiska regeringen på att formera sig. Den nya brittiska finansministern, Rachel Reeves, var snabb med att göra klart att det ”inte finns några jätte-summor av pengar” och att de brittiska statsfinanserna var i uselt skick. Hon delar – för att uttrycka det ytterst försiktigt – inte den bild som Josh Ryan-Collins och Andrew Berkeley förmedlade, av Storbritannien som en självfinansierad stat.

Så en ständigt ökad spridning av kunskapen om vad pengar är, varifrån de kommer och vad staten kan göra med dem, det är något som verkligen behövs, precis som framhålls i inled-ningen. Modern penningteori behöver ta en allt större plats i den akademiska diskussionen och i den ekonomisk-politiska debatten om vi ska komma någonstans.

Därför var konferensen viktig.