Debatten om det finanspolitiska ramverket borde ha sin grund i att staten har monopol på att ge ut sin egen valuta.
Per Lindvall skriver oftast vettiga saker. Mycket mer ofta än andra journalister.
Även artikeln “Dags att sänka överskottsmålet i Dalälven” i Dala-Demokraten den 14 Maj 2024 är bättre än mycket annat jag läst på ämnet och innehåller mycket klokhet. Läs den! Men artikeln är tyvärr också ytterligare en röst i debatten om hur mycket staten borde våga låna - när staten inte alls lånar.
Det är inte rimligt att debatten har sin utgångspunkt i något som inte stämmer med verkligheten. Jag hade hoppats att Per Lindvall skulle vara en av få som skulle ställa sig på rätt sida i denna debatt, eller kanske rättare sagt, snarast utanför debatten.
Per Lindvall skriver “Att staten tar på sig skulder är inget farligt. Det gäller i synnerhet om den lånar i sin egen valuta, vilket svenska staten kan göra.”
Nej, staten kan inte låna sin egen valuta.
Valutan är en IOU. En "jag-är-skyldig-dig-kupong" och den redovisas på skuldsidan i balansräkningen, så det är riktigt att det är en skuld. Skulden är att staten lovar att (är skyldig dig att) acceptera valutan som betalning till staten (av t.ex. skatter och statspapper). Att det är en skuld i BR gör det inte till ett lån.
Den som har ensamrätt på, och utan kostnad ger ut, sin egen IOU, lånar såklart inte denna IOU. Det är en obegriplig tanke.
Hur skulle biografägaren kunna låna biobiljetter av sina besökare? Det är inte ett applicerbart resonemang. Eller den nya pizzerian på hörnet som ger ut kuponger som kan bytas mot en pizza för att grannskapet ska upptäcka hans goda pizzor. Kan han låna dessa kuponger av grannskapet? Såklart inte.
Staten kan inte låna sin egen valuta.
Svenska staten har, genom Riksbanken, monopol på att ge ut det enda den accepterar som betalning av skatter och statspapper.
Staten ger ut dessa medel, utan kostnad, när den spenderar.
Hur skapas SEK (centralbankspengar)?
Förenklat fungerar det så här:
Staten spenderar genom att öka saldot på bankernas konton i Riksbankens betalningssystem, RIX, med vidare instruktion att bankerna ska öka saldot på betalningsmottagarnas konton hos bankerna.
Saldoökningen sker genom att knappa in siffrorna i ett datorprogram. Vips så har pengar skapats från ingenting.
Saldot i RIX är centralbankspengar (CB-pengar) och är det som staten accepterar som betalning av skatter och statspapper. CB-pengar är noteringar i Riksbankens system (och kontanter) som bara RB får ändra i. När saldot ökas så skapas CB-pengar och när saldot minskar så förstörs CB-pengar
Hushålls och företags saldon på privata bankers konton kallas för privata bankpengar (PB-pengar). När saldot ökar skapas PB-pengar och när saldot minskar så förstörs PB-pengar.
När privata sektorn betalar skatter eller köper statspapper av staten så sker det omvända mot ovan beskrivning av hur staten spenderar. PB-pengar minskar och CB-pengar minskar.
Staten måste per definition spendera innan det finns något för privata sektorn att betala skatter med. På samma sätt måste biografägaren ge ut biljetter innan besökarna har några biljetter och pizzaägaren ge ut sina kuponger innan det finns några att byta till sig en pizza med. Det är privata sektorn som behöver statens pengar för att kunna betala sina skatter, inte staten som behöver privata sektorns pengar för att kunna spendera. Staten är källan för det enda den accepterar som betalning av skatter.
Om staten under en period spenderar mer än den tar tillbaka i skatter så ökar mängden SEK i ekonomin och staten går med underskott. Detta statliga underskott matchas regelmässigt med utgivande av statspapper. Det är detta som brukar kallas statens upplåning.
Statens “upplåning”
Efter att staten har (netto)spenderat så har alltså saldot på bankernas konton i RIX ökat genom statens pengaskapande. Nu vill staten få bankerna att flytta dessa saldon till sparkonton istället. Detta gör de genom att erbjuda högre ränta på sparkontot än på transaktionskontot. Dessa sparkonton (värdepapperskonton) är statspapperna. Det är denna flytt som vi kallar att staten lånar. Ser ni hur illa ordet passar det som händer?
Staten skapar saldon på bankernas transaktionskonton i RIX = inte låna
Flytta dessa saldon till bankernas sparkonton i RIX = låna
Obegripligt.
Staten lånar inte sin egen valuta. Det finns ingen anledning att låna det man har monopol på att ge ut och ger ut utan kostnad och det som faktiskt sker liknar heller inte det vi normalt menar med ordet “låna”.
Varför ger vi ut statspapper? Okunskap. Kvarleva. Eller politisk vilja? Finansmarknaden gillar dem.
Historiskt har utgivande av statspapper fyllt funktioner som att skydda peg-reserv (statspapper var inte konverterbara) och för att hålla räntan över noll (reserve drain). Men nu har vi inte peggad valuta och vi använder andra verktyg för att hålla räntan över noll.
Det finanspolitiska ramverket och Sveriges framtid
Att grunda hela diskussionen om statens möjligheter att spendera och investera och det finanspolitiska ramverkets framtid i att staten lånar SEK och riskerna kring detta är inte optimalt utnyttjande av vår tid. Diskussionerna har inte en chans att mynna ut i det bästa möjliga för Sverige.
Staten behöver inte ge ut statspapper för att kunna gå med underskott. Det är ett val. Det kan finnas anledningar till att vilja ge ut statspapper, och då är det bra att känna till att staten kan bestämma ränta på dessa statspapper och att staten alltid kan betala räntan (eftersom staten är utgivaren av det den använder för att betala räntan).
Statsskulden är de pengar staten under åren har lämnat efter sig i ekonomin. Alltså de SEK staten har spenderat in i ekonomin men ännu inte förstört genom skatter. Vår nettoförmögenhet i SEK.
Att betala ränta på denna nettoförmögenhet är såklart alltid regressivt - det är som en basinkomst till de som har pengar i proportion till hur mycket pengar de har. Och om räntebetalningarna blir stora (hög nettoförmögenhet och/eller hög ränta) så kan de innebära problem genom att de leder till oönskad och felriktad ökning av efterfrågan. Men detta potentiella problem är långt borta i Sverige och vi har mer akuta problem att lösa. Lösningen på detta potentiella, framförallt framtida, problem kan ändå inte vara att låta Sverige förfalla, utan måste vara att sluta betala ränta på den privata sektorns nettoförmögenhet.
Kan vi inte diskutera statens finanser utifrån den moderna verklighet vi befinner oss i? Låt oss demokratiskt bestämma vad vi vill att staten gör (köper och anställer) och därmed statens storlek. Därefter reglerar vi skatter så att det lämnas tillräckligt med SEK i ekonomin för full sysselsättning. Låt underskott/överskott och den resulterade statsskulden bli vad den blir.
Om staten arbiträrt stryper skapandet av SEK så leder det till att det inte finns tillräckligt med SEK i ekonomin för att tillgodose behovet av att betala skatter och att spara. Detta leder till ökad icke-statlig skuldsättning och när det inte räcker, till ökad arbetslöshet. Känns igen?
Den som förstår att staten kan skapa obegränsat med SEK utan kostnad förstår också att det inte är vettigt att sätta arbiträra finansiella budget- och skuldmål. Varför budgetera något det finns oändliga mängder av? Budgetarbetet borde fokusera på riktiga resurser. Om staten vill köpa solpaneler så hjälper inte oändligt med SEK om inga solpaneler finns att köpa. Om försvaret vill anställa 10000 soldater så hjälper inte oändligt med SEK om inga lämpliga kandidater finns, men finns det tillgängliga kandidater så finns det SEK. Alltid.
Om det finns en oro för att Riksbanken riskerar förlora räntehöjningar som verktyg i penningpolitiken om statsskulden/ privat nettoförmögenhet blir för hög så låt oss debattera och diskutera den saken och väga nyttan av verktyget gentemot nyttan av fullt kapacitetsutnyttjande. Vad är viktigast? Är verktyget värt förfallande välfärd och infrastruktur, massarbetslöshet samt skenande privat skuldsättning? Gör ens verktyget det vi fått berättat för oss att det ska göra?
Detta är inte samma frågeställning som “hur mycket vågar vi låna”. Staten lånar inte sin egen valuta!
댓글