STATEN ÄR INTE SATT I SKULD, OCH DÄRFÖR FRI

EN OSALIG OCH DRYG ANDE SVÄVAR ÖVER HÖSTBUDGETEN

Göran Persson svävar som en osalig ande över svensk ekonomisk politik. En ande som svävar runt och pöser och mässar med Göran Perssons sedvanliga grötmyndiga, dryga och lite flåsiga tonfall. ”Den som är satt i skuld är inte fri”. ”Vi måste städa upp i statsfinanserna”. ”Det blir inga ofinansierade skattesänkningar”. ”Jag tänker inte sätta barnbarnen i skuld”.

Anden Persson kommer att sväva alldeles särskilt över budgetpropositionen - höstbudgeten - som snart är här. Regeringen ska lämna den till riksdagen senast den 20 september. Höstbudgeten kommer därför - precis som vårproppen, den ekonomiska vårpropositionen - att vara full av vanvett. 

Allt annat skulle vara en praktsensation. Delvis av det skälet att de riktlinjer för den ekonomiska politiken som anges i vårproppen – och som helt säkert uppskattas av anden Persson – ska tillämpas i höstbudgeten, men framförallt därför att det rådande ekonomisk-politiska paradigmet inte har ändrats ett dyft sedan den 18 juni, då riksdagen antog vårproppen. Och egentligen inte har ändrats sedan Göran Persson i fysisk form var den som i egenskap av finansminister lämnade över höstbudgeten till riksdagen.

I finansplanen – den del av höstbudgeten där principerna för den ekonomiska politiken beskrivs – kommer vi att kunna läsa motsvarigheter till det som skrevs i finansplanen i den höstbudget som lämnades förra året, och som gäller i år. 

MASSARBETSLÖSHET ÄR TYDLIGEN ”LÅNGSIKTIGT HÅLLBART”

Precis som förra året kommer vi att få läsa i höstbudgeten att regeringen driver en ”långsiktigt hållbar finanspolitik”. Så skrev den på sidan 21 i förra årets höstbudget. Anden Persson kommer att humma instämmande, det kan vi vara säkra på. 

Vad är det då som är ”långsiktigt hållbart” med finanspolitiken? Det kan man verkligen undra. Den har ju uppenbarligen inte kunnat förhindra att Sverige lider av massarbetslöshet och en väldigt svag ekonomisk utveckling. Arbetslösheten var skyhög (7,8 procent) redan när förra årets höstbudget lämnades, i september 2023. Nu är den ännu högre, 8,3 procent i juli i år enligt säsongsrensade och utjämnade siffror från Statistiska centralbyrån.

Regeringen försökte svara på frågan om vad det är som var ”långsiktigt hållbart” i fjärde kapitlet i förra årets höstpropp, som har titeln ”De budgetpolitiska målen”.

Regeringen skrev då, på sidan 90, att ”medborgarna och de finansiella marknaderna ska ha förtroende för finanspolitiken” och att ”de lagar och regler som bestämmer den offentliga sektorns inkomster och utgifter inte kommer att behöva genomgå omfattande och oväntade förändringar som en följd av att sektorns finansiella ställning försämrats”. 

Regeringen skrev också om statens ”upplåningskostnader”, dvs. räntan som staten betalar på statsobligationer. Den har legat på en låg nivå, konstaterade regeringen förnöjt, lägre än den ränta som tyska staten behöver betala. Man skrev också om ”den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld”, dvs. summan av de skuldinstrument (skuldsedlar, obligationer) som har getts ut av staten, regionerna och kommunerna. Även den var ”liten i en internationell jämförelse”, slog sig regeringen för bröstet.

Anden Persson måste ha svävat som en stridshelikopter över de tjänstemän vid finansdepartementet som skrev höstbudgeten 2023. För det regeringen skriver, det är detsamma som anden Persson ryar och yrar om. Vi måste se till att svenska staten inte blir pank, får slut på pengar. Att den kan betala sina skulder om räntan skulle stiga kraftigt. Att den ses om kreditvärdig och får fortsätta låna pengar av dem – ”de internationella finansmarknaderna” – som har pengar att låna ut. Det är det som uttrycket ”långsiktigt hållbar finanspolitik” tar sikte på.

Anden Persson svävar runt bland tjänstemännen på Finansdepartementet.

PERSSONS ANDE MÄSSAR UR SVANTESSONS MUN

Den som är tillräckligt gammal minns hur Göran Persson berättade om när han fick förklara för flinande tjugofemåriga finansvalpar på Wall Street varför Sverige behövde välfärd, så att finansvalparna skulle fortsätta låna ut pengar till Sverige. 

”Den som är satt i skuld är inte fri” - drog Persson slutsatsen. Och hans ande mässar denna sats oupphörligt, genom munnarna på Elisabeth Svantesson, hennes närmaste man och kvinna, dvs statssekreterarna Jesper Ahlgren och Johanna Lybeck Lilja, och alla de hundratals tjänstemän vid Finansdepartementet som varje år arbetar fram höstbudgeten.

Finansminister Elisabeth Persson Svantesson och hennes statssekreterare Jesper Persson Ahlgren och Johanna Persson Lybeck Lilja

Svantesson och hennes lag navigerar, precis som alla svenska regeringar de senaste trettio åren, efter det finanspolitiska ramverket, som alla riksdagens partier har ställt sig bakom. Ramverket kräver att statsbudgeten ska visa ett överskott om i genomsnitt en tredjedels procent av BNP per år (vilket motsvarar knappt 20 miljarder kronor). Detta kallas för överskottsmålet. Ramverket kräver också att statsskuldens storlek inte får avvika med mer än fem procentenheter från 35 procent av BNP, vilket motsvarar ungefär 2 100 miljarder kronor. Detta kallas för skuldankaret.

ETT FINANSPOLITISKT RAMVERK SOM TILLKOM I PANIK

Över detta ramverk svävar anden Persson närmast maniskt. Ramverket fick sin form under Göran Perssons tid som statsminister. I 1997 års ekonomiska vårproposition – under­tecknad den 9 april 1997 av Göran Persson och Erik Åsbrink, Göran Perssons efterträdare som finansminister – hittar vi det som troligen är det första tydliga omnämnandet av överskottsmålet, som då var högre satt, till 2 procent av BNP. Så här står det där, på s. 17.

”Regeringen föreslår i denna proposition ett långsiktigt mål om ett överskott i de offentliga finanserna på 2 procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel. Det finns en rad skäl för detta:

– En sådan politik innebär ett ansvarstagande för välfärden. På längre sikt är det avgörande för Sveriges möjligheter att bibehålla en god välfärd och ett anständigt samhälle. En bit in på nästa sekel kommer de offentliga åtagandena att utsättas för en större belastning bl.a. genom ett växande antal äldre. Den offentliga sektorn måste då stå rustad för att möta denna utveckling.

– I takt med att de offentliga finanserna bringas under kontroll skapas utrymme för att aktivt använda finanspolitiken för att motverka försvagningar av konjunkturen eller tendenser till överhettning. Med ett överskott på 2 procent som utgångsläge finns det en marginal att aktivt motverka konjunkturavmattningar utan att underskottet i de offentliga finanserna hotar att bli för stort.

– Tendenser till stora underskott i de offentliga finanserna uppmärksammas snabbt – både internationellt och inom landet. Särskilt gäller detta naturligtvis de länder som har en stor offentlig skuld.”

Och lite senare i texten detta.

”– Ett högt offentligt finansiellt sparande ger utrymme för höga investeringar i Sverige utan att vår internationella skuldsättning ökar.”

I de raderna känner man tydligt Göran Perssons och Erik Åsbrinks fasa över staten ska stå på bar backe, utan ett korvöre på fickan.

Samma fasa formligen skriks ut i följande rader, som vi hittar på sidan 28.

”När regeringen tillträdde i oktober 1994 var Sverige i ett mycket utsatt läge. Lånebehovet beräknades för budgetåret 1994/95 uppgå till 230 miljarder kronor. Var tredje krona i statsbudgeten utgjorde en lånad krona. I förlängningen hotade en statsfinansiell kollaps.”

Anden Persson håller upp det finanspolitiska ramverket.

DET VAR ALDRIG NÅGON FARA – SVENSKA STATEN GER UT PENGARNA

Men hur är det egentligen? Kan svenska staten få slut på pengar?

Svaret är kort och det är nej. Svenska staten kan inte få slut på svenska kronor, det som staten betalar med, de slutliga betalningsmedlen. Det är nämligen svenska staten som ger ut de pengarna: sedlarna, mynten och de digitala kontanterna (bankreserverna i Riksbankens betalningssystem Rix). Så är det nu, och så var det då, när Göran Persson åkte och träffade de flinande tjugofemåringarna på Wall Street. Svenska kronor skapas i Riksbankens datorer varje dag, varje stund. Hur skulle svenska staten kunna få slut på något den kan skapa med enkla inmatningar i datorn? 

Och om svenska staten skapar kronor, varför skulle den behöva låna kronor, på Wall Street eller någon annanstans? 

Ja, varför då? Svaret är att den inte behöver det. Det är närmast bisarrt att det i Göran Perssons och Erik Åsbrinks vårpropp från 1997 talas om behovet av att undvika ”internationell skuldsättning”. Svenska kronor kommer per definition från Sverige, inte från utlandet. Från Riksbankshuset på Brunkebergstorg i Stockholm närmare bestämt. En skuld i svenska kronor, det är inte någon ”internationell skuldsättning”.

Göran Persson och Erik Åsbrink blir skrämda av spöken som ylar och väser om statsbankrutt.

Att staten ger ut statsobligationer, det handlar inte heller om att staten skaffar sig tillgång till pengar från någon annan för att kunna betala för sig, dvs. att den lånar. Istället handlar det om att staten låter privat sektor byta sina icke räntebärande kronor – sedlar och mynt – eller digitala räntebärande kronor – bankreserver – mot statsobligationer. De sistnämnda, statsobligationerna, är ett annat slags kronor som är förknippade med viss ränta och viss löptid. Staten behöver inte göra detta byte för att kunna betala för något utan bytesmöjligheten får idag nog närmast ses som en serviceåtgärd åt finansmarknaderna.

När vi kommit så långt så förstår vi också att räntan är något som svenska staten genom Riksbanken kan kontrollera. Om Riksbanken vill trycka ner räntan, då sänker den räntan på bankernas konton med bankreserver i betalningssystemet RIX och/eller köper statsobligationer och betalar med sina egna bankreserver. Om Riksbanken vill höja räntan, då gör den tvärtom.

Om man vet detta, då framstår följande rader ur 1995 års ekonomiska vårproposition (s. 4) som skvatt galna och paranoida.

”Hög skuldsättning medför att de offentliga finanserna är utsatta och mycket känsliga för tillfälliga svängningar i räntenivåer och växelkurser. En hög skuldsättning ger vidare höga räntebetalningar.”

Det var Göran Persson som i egenskap av finansminister undertecknade den propositionen den 18 april 1995, omkring ett halvår efter det att han tillträtt posten efter valet på hösten 1994. 

GÖRAN PERSSON VISSTE INGENTING OM HUR PENGAR FUNGERAR

Uppenbarligen begrep Göran Persson ingenting av hur penningsystemet fungerar. För honom fungerade staten som ett hushåll, som hamnar i ekonomisk ruin om det inte rättar mun efter matsäcken och därför hamnar i onåd hos sina fordringsägare.

Om han hade vetat bättre så hade han ju kunnat utbrista i förkunnande av sanningen i stället. Tänk om vi hade haft följande uttalanden av Göran Persson att citera.

”- Det är staten som ger ut pengarna, jag gapskrattade de flinande tjugofemåringarna på Wall Street rakt upp nyllet och sade åt dem att pengar, tack så mycket, det har vi hemma på Riksbanken”.

”- På vilket sätt skulle vi bli känsliga för svängningar i växelkursen? Vad snackar ni om gossar? Statsobligationerna är ju utgivna i svenska kronor, vår egen valuta.”

”- Statsskulden är egentligen ingen skuld, för vi har ju hur mycket som helst av det - svenska kronor - som ”skulden” ska betalas med.”

”- Hur menar du att räntan skulle kunna sticka iväg? Det där sköter Riksbanken. Om de vill trycka ner räntan så sänker de räntan på kontona i RIX och köper tillbaka statsobligationer.”

”- Skuld? Svenska staten är, liksom den brittiska, självfinansierande. Staten är inte satt i skuld och därför fri.”

Men Göran Persson förstod inte, så därför var det inget av detta som han sade. Det var de makroekonomiska myterna vi fick istället.

ANDEN PERSSON LEVER – OCH MÅSTE JAGAS BORT

Och Göran Perssons ande lever, eller spökar runt bland oss i alla fall, även om det är 28 år sedan han 1996 lämnade posten som finansminister och 18 år sedan han 2006 lämnade posten som statsminister. Anden lever i andra som lydigt rabblar de litanior som anden förestavat dem. 

Apropå det så klev just det året – 1996 – en knappt trettioårig Magdalena Andersson in i Regeringskansliet och började arbeta som politiskt sakkunnig på Statsrådsberedningen, statsministerns stabsorgan. Och på den vägen var det, om vi säger så.

Magdalena Persson Andersson började på Statsrådsberedningen som politiskt sakkunnig 1996.

Anden måste jagas bort om vi ska komma någon vart. Den måste tillbaka ner i flaskan, där vi slipper höra dess mässande av makroekonomiska myter. Godtrogna själar som Elisabeth Svantesson, Mikael Damberg och SD:s ekonomisk-politiska talesperson Oscar Sjöstedt kan då inte duperas av den och hamna i paranoid panik över att statens pengar ska ta slut.

Kan någon ringa Aladdin och fråga hur han gjorde för att stoppa tillbaka anden i flaskan? Kan han hjälpa oss?

Nej, det är nog tveksamt.

Så vi får hålla till godo med de verktyg vi har. Det är med kunskap vi kan sprida det ljus som anden Persson undviker. Det är med kunskap som vi kan skingra de rökridåer som anden Persson lägger ut.

Kunskapen om vad pengar är, varifrån de kommer och vad pengarnas utgivare - staten - kan göra med dem. Om vi saknar den kunskapen så kommer den osaliga anden Persson och tar oss. Om vi tvärtom har den kunskapen, då kan vi ta anden Persson med en klackspark.