Sommaren 2024 – en väntan på ett nytt åtstramningsavtal

Lugnet råder på campingen vid insjön. Men är det ett bedrägligt lugn?

Det bedrägliga lugnet under industrisemestern

Vecka 28 lider mot sitt slut. Vi är mitt i industrisemestern, som man sade förr i tiden. Cornetto i kiosken vid badplatsen. En kväll vid grillen bland myggor och rök. Ett badmintonset från Shell-macken. Och över allt detta ett lugn. Varvtalet sjunker. Välförtjänt vila för alla som jobbar hårt hela resten av året.

Men är lugnet bedrägligt? Pågår någonting i slutna rum samtidigt som folk vilar på camping­platser och skärgårdsöar?

Tyvärr är det nog så. Det är nämligen något stort i görningen som ligger bortom den horisont man ser från Pite havsbad och Skara sommarland. 

Det pågår något så svårbegripligt och främmande som en översyn av det finanspolitiska ramverket. En parlamentarisk kommitté – dvs. en statlig utredning med representanter för alla riksdagspartier – tillsattes av regeringen den 30 november 2023. Den ska senast den 15 november i år redovisa förslag om vilka principer som ska gälla för den grund­läggande ekonomiska politiken under de kommande två mandatperioderna, dvs. de kommande åtta åren. Bland ledamöterna i kommittén finns tunga spelare i Riksdagens finans­utskott som moderaten Edward Riedl och socialdemokraten Fredrik Olovsson, Vänster­partiets ekonomisk-politiska talesperson Ida Gabrielsson och Centerpartiets dito Martin Ådahl.

Dessa politiker är ledamöter av den kommitté som ska ta fram ett nytt finanspolitiskt ramverk.

Ett finanspolitiskt ramverk, det låter som sagt främmande och svårbegripligt. Men det är något som påverkar oss alla, varje dag: de två småkillarna som sultar på Cornetto i den växlande molnigheten vid flytbryggan, den grånande tonårsfarsan som står med en Norrlands Guld i näven bland mygg och rök vid klotgrillen, en ännu gråare mormor som kostar på barnbarnen ett badmintonset när hon vaggar fram till kassan på Shell. 

Ett ramverk som styr oss alla, utan att vi vet om det

Det finanspolitiska ramverket bestämmer nämligen hur statens budget ska fungera. Hur ska statens intäkter och utgifter förhålla sig till varandra? Ska intäkterna – dvs. skatter, tullar och avgifter – vara större än utgif­terna, eller lika stora, eller får de vara mindre?

Det nu gällande finans­politiska ramverket innehåller ett överskottsmål för statsbud­geten. Enligt det målet i ska statsbudgeten genom­snitt ska gå med ett överskott mot­svarande en tredje­dels procent av BNP årligen (knappt 20 miljarder kronor). Där­utöver ställs i ramverket krav på att statsskulden inte får avvika med mer än fem procent­enheter upp eller ner från 35 procent av BNP (omkring 2 200 miljarder kronor).

Statsskuldens utveckling i förhållande till "skuldankaret" i det finanspolitiska ramverket

Det finanspolitiska ramverket och dess överskottsmål styr hur mycket pengar som ska finnas kvar i privat sektor när skatter och avgifter är betalda. Offentlig sektors utgifter är som bekant privat sektors inkomster. Ett överskott i offentlig sektor är allt som oftast ett underskott i privat sektor.

I sin tur betyder det att ramverket avgör hur stor efterfrågan på arbetskraft ska vara. Ju mer pengar som privat sektor som helhet har kvar, desto mer kan den spendera, desto bättre går företagen, och desto större blir efterfrågan på arbetskraft. 

Och om efterfrågan på arbetskraft är hög, då är arbetslösheten låg, och tvärtom. Det är ingen slump att Sverige har dragits med massarbetslöshet under alla de år – från början av 90-talet och framåt – som den ekonomiska politiken har strävat efter att undvika under­skott i statens och resten av offentlig sektors budget.

Ingen kommer undan – inte småkillarna, inte tonårsfarsan, inte mormor

Så tonårsfarsan vid grillen, hans jobb är mer osäkert om vi har ett finanspolitiskt ramverk som medför att statens utgifter är mindre eller lika stora som de skatter, tullar och avgifter som staten kräver in. När privat sektor har mindre pengar på fickan så börjar företagen gå dåligt, och snart kommer varslen. Och även om tonårsfarsan klarar sig förbi det första varslet så är hans förhandlingsläge i nästa lönerevision sämre, och hans lön sannolikt därmed lägre.

Småkillarna vid flytbryggan har föräldrar som påverkas av efterfrågan på arbets­kraft. I värsta fall blir någon av killarnas föräldrar arbetslös, men även de som har jobbet kvar påverkas av minskad efterfrågan på arbetskraft och ökad arbetslöshet, eftersom arbets­lösheten tvingar dem som har jobb att gå med på lägre löner och sämre villkor än i ett läge då det fanns gott om jobb att välja mellan.

Om dagens massarbets­löshet består några år till, till dess killarna ska söka sig ut på arbets­marknaden, då kommer de att få känna på vad det innebär att slåss om de all­deles för få jobb som finns, som Sveriges unga har fått vänja sig vid att göra under de senaste dryga 30 åren. Risken är överhängande, eftersom det finanspolitiska ramverk som nu ska förhandlas fram av ledamöterna i den parlamentariska kommittén ska råda i åtta år framåt.

Mormor på macken kommer inte heller undan effekterna av den grundläggande eko­nomiska politiken. Om offentlig sektor drar ner på sina utgifter i förhållande till vad den kräver in i skatt, så kommer hennes pension sannolikt att stagnera, eller till och med minska, mätt den köpkraft pensionen ger mormor. Det finanspolitiska ramverket vi har bygger på ett ”hållbart” pensionssystem, där inbetalningar till systemet är ungefär lika stora som utbetalningar. När ekonomin går sämre, som den gör när privat sektor har mindre pengar på fickan, då minskar inbetalningarna av sociala avgifter till pensions­systemet, och då kommer även pensionsutbetalningarna att stagnera eller till och med minska.

Om matpriserna stiger nästa år, och mormors pension inte hänger med, då har hon kanske inte råd med något badmintonset till barnbarnen längre.

Åtstramningspolitik sätter oss i skuld

Mindre pengar på fickan för privat sektor medför inte bara en sämre ekonomisk ut­veckling och högre arbetslöshet. Om privat sektor som helhet har mindre pengar kvar efter det att den har betalat skatter, tullar och andra pålagor till offentlig sektor, då minskar också dess utrymme att spara, och många hushåll och företag tvingas till ökad skuldsättning. Det är ingen slump att skuldsättningen i privat sektor är hög i Sverige. Det är en nödvändig följd av att offentlig sektor drar in mer pengar än den släpper ifrån sig. Vilket i sin tur är en nödvändig följd av det finanspolitiska ramverk som vi har.

Farsan vid grillen kan, om hans lön inte hänger med priserna på det han måste köpa åt sig och sin familj, sätta av allt mindre till sparkontot, och han måste kanske allt oftare plocka av det i slutet av månaden. Killarna vid badplatsen får – vilket de kanske inte ens vet om – mindre pengar insatta på sina sparkonton av föräldrar och släktingar, när för­äldrars och släktingars inkomster inte hänger med deras utgifter. Mormor på macken, hon får se sitt pensionssparande minska i allt raskare takt, om hon inte håller igen ännu mer med sina utgifter.

Budskapet har gått fram och bilden är klar. De beslut som ska fattas av ledamöterna i den parlamentariska kommittén, de kommer att påverka oss alla.

Nej, man vågar inte hoppas på något bättre

Hur kommer det att gå då? Vågar man hoppas på att det åtstramningsavtal som gäller nu – som lägger en död hand och en våt filt över arbetsmarknaden och vanliga människors ekonomi – ska ersättas av något bättre? Att privat sektor ska få ha kvar lite mer pengar när skatter, tullar och avgifter är betalda.

Svaret är nej. Med all sannolikhet kommer riksdagspartierna att enas om en mycket liten förflyttning, en övergång från ett överskottsmål för statsbudgeten om i genomsnitt en tredjedels procent av BNP årligen till ett balansmål, dvs ett mål om att statens intäkter och utgifter i genomsnitt ska vara lika stora varje år.

Mikael Damberg och Socialdemokraterna tänker inte överge åtstramningspolitiken.

Det är den förändring som Social­demokraterna har ställt sig bakom, vilket vi på bloggen har skrivit om tidigare, och det är en linje som övriga riksdagspartier förmodligen kommer att ansluta sig till. Inget talar för att Miljöpartiet skulle hålla fast vid sin mer expansiva ekonomisk-politiska linje med en separat investeringsbudget om 100 miljarder kronor årligen, som vi också skrivit om på bloggen tidigare. Miljöpartiet kommer högst sannolikt, som man gjorde 2016, att ställa sig bakom den kompromiss som riksdagspartierna enas om. Inte heller Vänsterpartiet kommer att hålla fast vid sin linje om ett underskottsmål för statsbudgeten om en procent av BNP. Även Vänster­partiet kommer, som man gjorde 2016, att ställa sig bakom den kompromiss som riksdagspartierna enas om.

Skillnaden mellan dagens överskottsmål och ett balansmål är omkring 15–20 miljarder kronor om året. Vilket ska ställas jämte totala offentliga utgifter, som uppgår till knappt 3 000 miljarder kronor per år. Det handlar om promille, avrundningsfel. Den kompromiss som riksdagspartierna ser ut att enas om denna gång kommer därför, precis som den kompro­miss man nådde 2016, att vara ett åtstramningsavtal, som skapar arbetslöshet och stagnation.

Om kunskap och insikter fanns, så kunde vara annorlunda

Allt detta är både sorgligt och upprörande, bland annat för det är helt onödigt. Svenska staten ger ut sin egen valuta, kan inte få slut på den, och behöver därför inte se till att dess intäkter är lika stora eller större än dess utgifter.

Det nya finanspolitiska ramverket kommer inte att inspireras av någon av dessa företrädare för MMT.

Om ledamöterna i den parlamen­tariska kommittén hade insikter i modern penningteori (Modern Monetary Theory, MMT) så skulle de förstå att överskottsmål, balansmål och skuldankare är skapelser som grundar sig vanföre­ställningar om hur staten, pengarna och samhällsekonomin fungerar. Som utgår från den felaktiga synen på staten som ett företag eller ett hushåll, på staten som valutaanvändare, som måste få betalt innan den kan betala. Men staten är utgivare av valutan, pengarna, och måste betala innan den kan få betalt.

Men de insikterna finns inte, och därför väntar ett nytt åtstramningsavtal, och stagnation och arbetslöshet.

Förra gången riksdagspartierna enades i slutna rum om grunderna för den ekonomiska politiken, då smögs det ut under sommaren, den 30 juni 2016. Det finns därför anledning att vara vaksam nu under industrisemestern. Vid flytbryggan, vid grillen, på Shell-macken. Det är något stort i görningen, som kommer att påverka oss alla. Ett nytt åtstram­ningsavtal är i stöpsleven, som kommer att göra våra liv sämre. Det är tyvärr den enda förutsägelse man kan göra, om man ska försöka vara ärlig.