Leif Östling må vara en framgångsrik affärsman och ordförande för sin egen “Kommissionen för skattenytta”, men han förstår sig inte på vad statliga skatter är och hur det monetära systemet fungerar. Det gör honom upprörd över fel saker och det gör att åtgärdsförslag inte blir så bra som de skulle kunna vara.
“Vad fan får vi för [skatte]pengarna?” frågade sig Leif Östling i en tv-intervju 2017. Östling har startat en hel organisation och jobbat i flera år med en fråga som utgår från en felkunskap om hur vårt monetära system fungerar.
För, det enda svaret på hans fråga, när det handlar om skatter till svenska staten, som är förankrat i verkligheten är: INGENTING. Statliga skatter betalar inte för något. De tar SEK ur cirkulation.
Östling har inte fattat att det är staten, genom Riksbanken, som har monopol på att skapa det den accepterar som betalning av skatter. Det går inte att betala skatter med USD eller EUR eller Bitcoin eller ens direkt med de saldon svenska bankkunder har på sina konton. Endast de SEK som Riksbanken skapar i sitt betalningssystem RIX kan användas för betalning av skatter.
Av detta följer att det inte är staten som är beroende av sina medborgares pengar för att klara sina betalningar, utan det är medborgarna som är beroende av statens pengar för att klara sina skattebetalningar. Skatter finansierar inte statens spenderande. Leif Östling har, som de flesta andra, fått lära sig en spegelvänd version av vårt monetära system.
Östling kallar, i en debattartikel i DI den 14 mars 2024, underskottsmål för “underskottshål”. Han tror uppenbarligen att statligt nettospenderande är något dåligt. Han har inte fattat att ett statligt underskott är ett icke-statligt överskott.
Svenska staten är enda källan för den icke-statliga sektorns finansiella nettotillgångar i SEK. Statens spenderande adderar SEK till ekonomin, och skatter tar bort SEK från ekonomin. Statsskulden är lika med icke-statliga sektorns finansiella nettotillgångar i SEK - krona för krona.
Det mesta av det vi till vardags kallar pengar eller SEK, dvs. saldona på våra bankkonton, har sitt ursprung i kreditskapande av bankerna. Ett saldo skapat genom en bankkredit ökar inte nettotillgångarna utan nettar till 0 (saldo - motsvarande kredit). Ditt banklån är någon annans kontosaldo.
(Det lättaste sättet att förstå hur saldon hos privata banker är kopplade till de SEK staten skapar i RIX (beskrivet ovan), är att de är löften från banken att utföra betalningar, 1:1, i RIX.)
Östling föreslår i artikeln att staten ska sälja av ägande i sina bolag, som t.ex. Vattenfall, LKAB, Postnord för att finansiera infrastruktursatsningar, istället för att belasta skattebetalarna med underskott i statsfinanserna.
Han menar att staten är dålig på att driva bolag. Det har jag inte svårt att tro på. Och detta är något för staten att jobba på, precis som skötsel av myndigheter (och regioner och kommuner). Men Östling, eftersom allt han lärt sig är bakofram, drar fel slutsatser om effekten på medborgarna, eller skattebetalarna som han vill kalla oss, av statens bolagsaffärer och av statliga underskott.
Om staten, via ett statligt ägt bolag, gör en vinst så gör icke-staten en förlust. En utdelning till staten från ett statligt bolag tar SEK ur cirkulation på samma sätt som en skatt. Ett tillskott från staten till ett statligt bolag innebär att den icke-statliga sektorns finansiella tillgångar ökar, inte minskar som Östling påstår genom att säga att bolagen “fått miljarder i kapitaltillskott av skattebetalarna”.
Jag föreslår inte att staten ska driva bolag i syfte att reglera mängden SEK i ekonomin och jag håller med Östling om en sak: Staten borde bara driva sådant som innefattar ett “samhällsuppdrag”. Jag inkluderar dock naturliga monopol i denna kategori, till skillnad från Östling. Staten ska inte driva bolag enbart för att “tjäna pengar” (eller för den skull förlora pengar). Staten har som beskrivet ovan inget behov av att tjäna pengar. Dessutom är de pengar som staten tjänar alltså som en skatt på den icke-statliga sektorn.
Östlings förslag innebär utförsäljning ner till 51% i de bolag som har ett “samhällsuppdrag” och full försäljning av en del verksamheter som jag skulle klassa som naturliga monopol. Motiveringen verkar alltså vara, förutom att staten är dålig på att driva bolag, att staten behöver pengarna och att en ökning av “statsskulden” är ett dåligt alternativ för att det skulle vara skadligt för “skattebetalarna”.
Åtminstone de två sista argumenten är helt fel. Jag upprepar mig: Staten behöver inte pengarna och en ökning av statsskulden ökar privata sektorns finansiella nettotillgångar- krona för krona. Östling tror att ett underskott kostar skattebetalarna när det i själva verket ökar vår förmögenhet.
Östling avslutar artikeln med den populära myten att statsskulden måste betalas av framtida generationer. Det är helt fel. Det finns inget som måste betalas tillbaka. Statsskulden är helt enkelt ett bokföringssaldo på de SEK staten har spenderat in i ekonomin men ännu inte skattat ut ur ekonomin.
Den kallas för skuld för att saldot ligger på skuldsidan i statens redovisning. Men motsvarande saldo hittas på tillgångssidan för den privata sektorn. Än en gång: Statsskulden är icke-statliga sektorns finansiella nettotillgångar i SEK - kort och gott våra besparingar.
Att staten säger att den lånar när den emitterar statspapper är i bästa fall en anakronism, men kanske snarare ett tecken på okunskap. Den konspiratoriske skulle kunna fundera på om det handlar om ett medvetet vilseledande med bakomliggande agenda.
Det finns regler som säger att staten måste matcha underskott med utgivande av statspapper, men regler kan ändras och bör ändras om de är skadliga. Samma logik gäller för statspapper som för skatter: statspapper kan bara köpas med de medel staten har monopol på att skapa. Alltså, staten spenderar först och säljer statspapper sen - försäljningen fyller inget finansieringsbehov. Det enklaste är att tänka på statspapper som ett sparkonto.
När staten spenderar så ökar den helt sonika saldot på betalningsmottagarens transaktionskonto. Staten erbjuder sedan betalningsmottagaren att flytta de nya SEKen till ett sparkonto istället. Att betala tillbaka innehavare av statspapper är alltså lika enkelt som att flytta tillbaka ett saldo från ett sparkonton till ett transaktionskonto.
Klart: “lånet” betalt.
Comments