Riksbankens finansiella oberoende – Vad är det? Hur fungerar det? Finns det? Borde det finnas?

En mystisk institution beskrivs i mystiska termer

Riksbanken är för många en mystisk institution. Vanliga människor, som Riksbanken är satt att tjäna, har ofta svårt att förstå vad Riksbanken gör och hur den fungerar. Och det är inte så konstigt egentligen, när man tänker på hur dunkelt och svårtillgängligt Riks­bankens verk-samhet ofta beskrivs i medierapporteringen. 

Riksbankshuset vid Brunkebergstorg i Stockholm

En rubrik som flimrade förbi nyligen var ”Riksbanken ska kunna tvinga kreditinstitut till inlåning”. I en artikel hos Dagens Industri – tyvärr bakom betalvägg – skrivs därefter att regeringen föreslår att ”Riksbanken ska få kräva att kreditinstitut ska låna pengar till Riks­banken om Riksbankens kapital understiger målnivån”. 

Nu har vi inte kunnat läsa hela artikeln – den finns bakom betalvägg som sagt – men det är inte lätt att förstå sig på det som sägs. Måste Riksbanken låna pengar av kreditinstitut – dvs. av bankerna – för att ha tillräckligt med kapital? Riskerar Riksbanken att stå utan kronor och ören om den inte får låna av bankerna? Hur skulle det kunna vara så? Riks­banken skriver ju på sin hemsida att den själv ger ut kronor och ören. Om den ger ut pengarna så kan den väl inte behöva låna pengar av någon annan för att ha tillräckligt med pengar?

Riksbankens ”finansiella oberoende” behöver stärkas, anser Finansdepartementet

Bilden klarnar något när man hittar själva förslagen och kan läsa i Finansdeparte­mentets promemoria Nya förutsättningar för Riksbankens finansiering, som skickades ut på remiss den 26 juni. Som prome­morians titel skvallrar om är handlar det om Riks­bankens finan-siering och närmare bestämt om Riksbankens ”finansiella oberoende”. 

Finansdepartementet framhåller på sidan 14 i promemorian att Riksbanken enligt vår grundlag (9 kap. 13–16 §§ regerings­formen) självständigt ska utforma och genomföra penning­politiken, förvalta en valutareserv och främja ett väl fungerande betalnings­system. Ingen myndighet får bestämma hur Riksbanken ska besluta i dessa frågor. Där­utöver är – som Finansdepartementet skriver – ”utrymmet synnerligen begränsat” för att ge en leda­mot av Riks­bankens direktion sparken under en pågående mandatperiod. 

På detta sätt uppfyller den svenska lagstiftningen kravet i EU-fördraget (artikel 130 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) på att en medlemsstat i EU ska ha en självständig centralbank. 

Men oberoendet handlar inte bara om att Riksbanken ska få sköta sina uppgifter i fred från de politiska organen och om att politikerna inte ska kunna byta ut dess ledning när de så önskar. Finansdepartementet framhåller att Riksbankens oberoende ställning också kommer till uttryck i hur verksamheten finan­sieras. 

Riksbanken har enligt riksbankslagen tillgångar som den förvaltar. Den får inga anslag ur statsbudgeten, som riksdagen beslutar om. Kostnaderna för Riks­bankens verksamhet täcks i stället av bankens egna intäkter. Att Riksbanken har en tillgångsmassa som är skild från statens tillgångar är ett väl etablerat sätt att säkerställa att den kan upprätt­hålla en till-räckligt hög grad av finan­siellt oberoende från staten. Så skriver Finans­departementet i sin promemoria. 

Bankerna ska ge Riksbanken gratis finansiering

Med detta i bagaget kan man sedan börja förstå sig på vad som avses i den låsta DI-artikeln om att ”Riksbanken ska kunna tvinga kreditinstituten till inlåning”. Kredit­insti­tuten, dvs. i första hand bankerna, ska tvingas bidra till Riksbankens finan­siering. 

Riksbanken ska alltså täcka sina kostnader med sina egna intäkter, och de intäkterna ska komma från bankens egna tillgångar. I Riksbankens årsredovisning för 2023 kan man läsa sig till att de största kategorierna av tillgångar som Riksbanken har är valuta­reserven (drygt 400 miljoner kronor) och värdepapper i svenska kronor (drygt 600 miljoner kronor). Dessa två poster består till största delen av olika obligationer (fordringar) som ger Riksbanken ränte-intäkter, om ca 40 miljarder kronor under 2023. 

Men Riksbanken har inte bara tillgångar, den har skulder också. En stor skuldpost är de saldon som banker och andra finansiella institutioner har i Riksbankens betalnings­system RIX. Där har bankerna digitala kronor och ören som de kan använda för betal­ningar sinse-mellan samt för att ta emot betalningar från staten och göra betalningar till staten. I Finans-departementets promemoria kallas dessa saldon för ”inlåning”. Någon inlåning i egentlig mening är det dock inte fråga om, eftersom det är Riksbanken som skapar de digitala kronorna och örena, och kan skapa fler när som helst om så behövs.

På de medel – saldon – som bankerna har på sina konton i RIX betalar Riksbanken ränta, mer och mer ränta i takt med höjningarna de senaste åren. Under 2022 uppgick dessa räntekostnader till drygt 8 miljarder kronor. Under 2023 steg de dramatiskt till knappt 39 miljarder kronor. 

Om man då ”tvingar kreditinstituten till inlåning”, säger åt bankerna att deras saldon i RIX måste vara av viss storlek, så skulle man kunna tro att Riks­bankens räntekostnader däri-genom skulle öka ytterligare. Men det gäller förstås inte om ”inlåningen” är räntefri. Och vad skriver Finansdepartementet på sidan 21 i sin promemoria?

”Kreditinstitut som kollektiv bör därför åläggas en skyldighet att, om det krävs, bidra till Riksbankens finansiering genom räntefria lån.”

Dimmorna skingras nu. Bankerna ska tvingas ”låna ut” pengar räntefritt till Riksbanken, dvs. ha positiva saldon på sina konton i RIX utan att få någon ränta. Den skuldpost som uppstår i Riksbankens balansräkning till följd av den räntefria ”inlå­ningen”, den kostar inget. Kost-naderna för Riksbankens skulder minskar och intäkterna från Riksbankens tillgångar räcker längre. Det är detta som Finansdepartementet är ute efter med sina förslag. 

Riksbanken ska ha eget kapital, säger lagen

Men varför står det ”om det krävs” i Finansdepartementets text? Det är väl alltid bra för Riksbanken att inte behöva betala ränta på den inlåning man tar emot från bankerna?

Vad var det där som stod i den låsta artikeln om att ”Riksbankens kapital understiger målnivån”? Vilken målnivå är det?

Jo, den målnivå som det talas om är målnivå för Riksbankens egna kapital, dvs. skill­naden i storlek mellan Riksbankens tillgångar och dess skulder. Begreppet används ofta om privata företag. Ett stort eget kapital betyder att ett före­tag har god soliditet, är stabilt och har god förmåga att hantera förluster. Ett litet eller till och med negativt eget kapital är ett tecken på att ett företag inte vare sig mår eller går bra.

I riksbankslagen har riksdagen angett en målnivå för Riksbankens egna kapital. Den är 60 miljarder kronor och justeras upp i takt med inflationen. Så stort bör alltså Riks­bankens egna kapital vara enligt lagstiftarens uppfattning. 

Där finns alltså svaret på frågan om vad som avses med orden ”om det krävs” på sidan 21 i Finansdepartementets promemoria. Riksbanken får kräva bankerna på gratis in­låning om det egna kapitalet är mindre än den i lag angivna målnivån. Om målnivån redan har upp-nåtts ger lagen inte Riksbanken någon rätt att göra det.

Riksbankens egna kapital ska göra den oberoende

Men det finns ju fler frågor att besvara. Vad betyder målnivån egentligen? Står Riks­banken utan pengar om målnivån underskrids. Väntar konkursen i pilens riktning om det egna kapitalet blir för litet och soliditeten för svag? 

Nej, Riksbankens pengar kommer inte att ta slut. Det är skillnad på den som ger ut pengar och den som bara skapar dem. Riksbanken skapar kronor och ören, till skillnad från hushåll och privata företag, som bara använder dem. Om man tittar i 1 kap. 3 § i riksbankslagen så ser man också texten ”Staten garanterar Riksbankens förpliktelser”.

Moder Svea går i god för Riksbanken.

Så länge den tusenåriga institutionen svenska staten förblir stående så kan alltså Riksbankens räkningar betalas. 

Så vi kommer tillbaka till samma fras igen: Riksbankens finansiella oberoende. Det är med den frasen som regeringen i propositionen till den nya riksbankslagen (sidan 149) motiverar att Riksbanken ska ha ett eget kapital. Regeringen skriver så här.

”Utgångspunkten för det egna kapitalets storlek bör vara att Riksbanken ska vara finan­siellt oberoende. Detta kan uppnås genom att Riksbanken självständigt och långsiktigt finansierar sina egna driftskostnader. Eget kapital bör i det avseendet vara tillräckligt stort för att säker-ställa ett finansiellt oberoende.”

Så då vet vi. Det egna kapitalet finns till för att Riksbanken till skillnad från andra myndig­heter inte ska behöva förlita sig på att riksdagen ger den pengar genom anslag i stats­budgeten. Inte för att Riksbanken utan eget kapital skulle stå på ruinens brant.

Reglerna om eget kapital, som skulle göra Riksbanken oberoende, gör den beroende av riksdagen

Det ter sig därför som en ödets ironi att riksdagen nyligen har beslutat om att Riksbanken ska få pengar. Den 19 juni beslutade riksdagen i enlighet med förslaget i finansutskottets betänkande att anslå 25 miljarder kronor till en återställning – en höjning – av Riks­bankens egna kapital. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fick av riksdagen i uppdrag att under 2024 från statens budget överföra 25 miljarder kronor till Riksbanken.

Genom ett beslut som innebär att Riksbanken ska få pengar från staten, har alltså riks­dagen försökt säkerställa Riksbankens finansiella oberoende från staten. Vad var det som hade hänt? Hur kunde Riksbankens finansiella oberoende urholkas så till den grad att den, trots lagstiftningens intentioner om motsatsen, blev beroende av riksdagen?

Jo, det var de regler i riksbankslagen som riksdagen själv några år tidigare hade fattat beslut om som gjorde beslutet om de 25 miljarderna nödvändigt. Det har redan nämnts att mål-nivån för Riksbankens egna kapital enligt den lagen är 60 miljarder kronor. Men i riksbanks-lagen (8 kap. 15 §) sägs också att Riksbanken ska göra en framställning till riks­dagen om återställning av det egna kapitalet, om det egna kapitalet understiger en tredje­del av målnivån. På mer begriplig svenska ska Riksbanken alltså be riksdagen om mer pengar om det egna kapitalet har sjunkit under 20 miljarder kronor.

Och det är det som har hänt. Riksbanken har på grund av reglerna i riksbankslagen blivit tvungen att be riksdagen om mer pengar.

Riksbanken skriver i sin framställning till riksdagen, som är daterad den 2 april i år, att dess egna kapital enligt årsredovisningen för 2022 hade sjunkit till −18 182 miljoner kronor. Formulerat på mer begriplig svenska var alltså Riksbankens skulder drygt 18 miljarder större än dess tillgångar vid utgången av 2022. Situationen förbättrades under 2023, och Riks­banken kunde för det året redovisa en vinst. Men vid 2023 års utgång var det egna kapi­talet fortfarande negativt. Tillgångarna var knappt två miljarder mindre än skulderna.

Vart tog Riksbankens egna kapital vägen?

Hur kunde då Riksbankens egna kapital bli helt utraderat, och till och med negativt? Så här skriver Riksbanken i sin framställning till Riksdagen.

”Orsaken till att det egna kapitalet är negativt är att Riksbanken redovisade en förlust 2022 som berodde på att räntorna steg kraftigt både i Sverige och i omvärlden det året på grund av att inflationen ökade dramatiskt. De högre räntorna medförde att mark­nads­värdet på Riksbankens obligationer i svenska kronor och utländsk valuta minskade till en nivå under anskaffningsvärdet. Denna orealiserade förlust medförde att Riksbankens eget kapital minskade och blev negativt.”

Det var alltså de stigande räntorna – som Riksbanken själv varit med om att driva fram – som kom först i händelsekedjan. Stigande räntor kan vara bra, om man har pengar på ett bank-konto. Men de kan också vara dåliga, om man i likhet med Riksbanken sitter på stora inne-hav av obligationer – skuldebrev.

Räntan på en obligation bestäms när obli­gationen ges ut, och var lägre när Riksbankens obligationer gavs ut än de är idag. Därför ger de obligationerna numera sämre avkastning (lägre ränta) än tidigare, i förhållande till medel på ett bankkonto. Det betyder i sin tur att Riksbanken kommer att få mindre kontanta medel i utbyte mot en av sina obligationer efter att räntan stigit än före, om den skulle försöka sig på att sälja obligationen.

Det är det som Riksbanken menar när den skriver att ”mark­nads­värdet på Riksbankens obligationer i svenska kronor och utländsk valuta minskade till en nivå under anskaff­nings­värdet”. Det var detta som skapade en så stor förlust hos Riks­banken att dess egna kapital minskade och blev negativt.

En förlust som inte fullbordats utraderade Riksbankens egna kapital

Ordet ”orealiserade” i Riksbankens text får man inte heller missa. Det ordet betyder ju att Riksbankens förlust till följd av det minskade marknadsvärdet av dess obligationer inte har fullbordats. Det är inte så att Riksbanken har sålt obligationer och fått mindre tillbaka än den betalade för dem. Riksbanken har kvar obligationerna, men dessa är mindre värda än tidigare.

Men trots att den är orealiserad – ofullbordad – så har förlusten uppenbarligen kunnat radera ut Riksbankens egna kapital. Hur kunde det ske?

Jo, återigen handlar det om regler. Regler styr hur stort Riksbankens egna kapital ska vara, och regler styr hur det ska beräknas.

Riksbanken har så kallade värderegleringskonton. Om värdet på Riksbankens tillgångar har gått upp så har de kontona ett saldo över noll. Om värdet på Riksbankens tillgångar tvärtom har gått ner, då har de kontona saldo under noll, ett minussaldo.

För de kontona finns särskilda redovisningsregler, och de reglerna finns Europeiska central­bankens redovisningsriktlinjer (artikel 15), som Riksbanken ska följa. Där står det att oreali-serade förluster ska föras till resultaträkningen vid årets slut. En orealiserad förlust ska alltså – återigen på mera begriplig svenska – dras av från årets resultat. För orealiserade vinster finns ingen motsvarande regel. Om Riksbankens obligationer i stället hade stigit i värde så hade Riksbanken således inte kunnat höja sitt resultat i årsredo­visningen av det skälet.

Så Riksbanken följde bara reglerna när den tog upp den orealiserade förlusten på sitt obligations­innehav som en kostnad i resultaträkningen, med påföljd att det egna kapi­talet plötsligt var helt utsuddat.

Det var den lag – riksbankslagen – som riksdagen beslutat i november 2022 som tvingade Riksbanken att be riksdagen om mer pengar. Den lag som skulle göra Riks­banken finansiellt obero­ende av riksdagen gjorde den beroende av riksdagen.

Formalia som får konsekvenser

Man kan tycka att allt detta bara är formalia. En juridisk konstruktion – Riksbankens egna kapital – leder till juridiska följder: en framställning från Riksbanken om återställning av det egna kapitalet och ett beslut från riksdagen om sådan återställning.

Men då glömmer man att riksdagens beslut får konsekvenser, som kommer att synas och märkas i verkligheten. Så här skriver finansutskottet i det betänkande som låg till grund för riksdagens beslut.

”Utskottet noterar att kapitaltillskottet till Riksbanken påverkar statens finanser genom att det finansiella sparandet det aktuella året försvagas med kapitaltillskottets storlek och genom att statens och den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld ökar perma­nent med samma belopp. Det strukturella sparandet påverkas inte av kapital­tillskottet. Den högre skulden innebär emellertid högre ränteutgifter, vilket har en be­stående effekt på de offentliga finanserna framöver.”

Riksbankens förluster på obligationsinnehaven syns inte i verkligheten, de är ju oreali­serade, men det är verkliga 25 miljarder som ska föras över till Riksbanken, och det är verklig ränta som ska betalas på de obligationer som kommer att ges ut av Riksgälden – statens finans-förvaltningsmyndighet – för att hämta in de 25 miljarderna kronor från privat sektor. Notera orden ”högre ränteutgifter” i finansutskottets text.

”Hämta in” 25 miljarder kronor från privat sektor? Varför behöver Riksgälden – staten – ”hämta in” pengar från privat sektor? Staten ger ju pengarnas utgivare. Då behöver den väl inte privat sektor för att få fram 25 miljarder kronor.

Återigen (ständigt!) är det regler som ligger bakom, nämligen artikel 123 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och 1 kap. 6 § i riksbankslagen. De bestämmelserna förbjuder Riksbanken att lämna krediter eller förvärva skuldförbindelser direkt från staten. Riksbanken kan alltså inte ens utan någon motprestation ta emot en statsobligation direkt från Riksgälden. Därför måste Riksgälden, när den skaffar fram de 25 miljarderna som ska för­stärka Riksbankens egna kapital, vända sig till privat sektor och sälja statsobligationer för den summan.

Mer pengar till Riksbanken betyder mindre pengar till annat – därför att våra riksdagspartier har bestämt att det ska vara så

Den som studerat modern penningteori vet att staten, som utgivare av svenska kronor, inte kan få slut på pengar. Egentligen får staten inte mindre pengar över till välfärd, försvar, socialförsäkringar eller något annat på grund av att den behöver skicka 25 miljarder kronor till Riksbanken. Staten kan alltid ge ut mer pengar och se till att arbets­kraft och andra produktionsresurser som inte används tas i bruk.

Men med det finanspolitiska ramverk som alla riksdagspartier har enats om ställer sig saken annorlunda. Ramverket inne­håller ett överskottsmål för statsbudgeten om i genomsnitt en tredjedels procent av BNP årligen (knappt 20 miljarder kr) och ett ”skuldankare”, en regel som säger att stats­skulden inte får avvika med mer än fem procentenheter upp eller ner från 35 procent av BNP (omkring 2 200 miljarder kronor).

Dessa finanspolitiska regler (återigen regler!) leder – om man ska följa dem, och det tänker våra riksdagspartier göra – till att offentliga sektorns utgifter behöver minska, eller att dess intäkter behöver öka, för att kompensera för de 25 miljarder kronor som ska skickas till Riksbanken. Det är dessa konsekvenser som finansutskottet har i åtanke när det skriver att ”det finansiella sparandet det aktuella året försvagas med kapital­tillskottets storlek” och att ”statens och den offentliga sektorns konsoliderade brutto­skuld ökar perma­nent med samma belopp”.

En väv av regler som snärjer – något måste göras

Man kan konstatera att den väv av regler som de politiska organen har vävt har så många trådar att Riksbanken, regeringen och riksdagen blir snärjda.

Man vill genom regler om att Riksbanken ska ha ett eget kapital säkerställa att Riksbanken ska vara finansiellt oberoende och inte behöver be riksdagen om pengar. Just de reglerna tvingar Riks­banken att be riksdagen om pengar. Man vill genom ett finanspolitiskt ramverk fram­tvinga budgetdisciplin och ”sunda statsfinanser”, men reglerna om Riksbankens egna kapital tvingar fram statsutgifter utan att det finanspolitiska ramverket får stå i vägen. Man vill genom rigorösa redovisningsregler belysa de förluster som Riksbanken lider när värdet av dess tillgångar går ner. Just de reglerna tvingar sedan Riksbanken att genom ett penn-drag i årsbokslutet radera sitt egna kapital innan en enda krona faktiskt har gått förlorad.

På den politiska nivån har man kommit fram till att något måste göras åt syste­mets inre motsägelser. I finansutskottet tycks Riksbankens framställning om återställning av det egna kapitalet ha uppfattats som pinsam. Så här står det i finans­utskottets betänkande (sidan 11).

”De senaste årens snabba värdeförändringar visar enligt utskottets mening på de lång­siktiga utmaningarna i dagens finansieringslösning och förutsågs inte under utform­ningen av den nya riksbankslagen. Dessa utmaningar förstärks av asymmetrin i prin­ci­perna för hur orealiserade vinster och förluster redovisas. Den volatilitet i det redo­visade resultatet, och därmed i eget kapital, som har uppstått riskerar att skapa en situ­ation där Riksbankens balansräkning blir nära kopplad till den statliga budget­processen. Det kan i sin tur leda till att Riksbankens finansiella oberoende ifrågasätts.”

Man skulle kunna spetsa till det lite och påstå att utskottet erkänner att Riksbankens fram­ställning om åter­ställning av det egna kapitalet har avslöjat att Riksbanken inte har det finansiella oberoende som utlovades.

Finansutskottet vill avhjälpa regelverkets bristande funktionssätt genom att avskaffa den skyldighet som finns i dag för Riksbanken att begära återställning av det egna kapi­talet om detta understiger en tredjedel av målnivån och ersätta den med en möjlig­het att begära detta. Utskottet vill att regeringen ska återkomma med lagförslag med den innebörden.

Baktanken här är nog att Riksbanken ska kunna avvakta längre och invänta att det egna kapitalet så att säga återställer sig självt, t.ex. genom att värdet av Riksbankens obli­gationer återhämtar sig efter en plötslig nedgång. Då kan statsbudgeten bättre fredas mot konse-kvenserna av den väv av regler som lagstiftaren har vävt kring Riksbanken.

Och även dessa plötsliga nedgångar i Riksbankens egna kapital vill utskottet göra något åt. Utskottet vill att rege­ringen ska ”förtydliga hur asymmetrin i redovisningsprinciperna för orealiserade vinster och förluster ska hanteras vid återställning av Riksbankens egna kapital”. Det utskottet är ute efter här är förstås att orealiserade förluster i Riksbankens obligations­innehav inte ska få det brutala genomslag som de fick i Riksbankens års­redo­visning för 2022.

Slutligen vill utskottet att regeringen ska återkomma med förslag som stärker Riks­bankens möjlighet till självfinansiering. Regeringen ska återkomma ”skyndsamt” och ”snarast” skriver utskottet. Det är tydligen bråttom.

Den summa som ska gå till Riks­banken som ett kapitaltillskott – 25 miljarder kronor – är egentligen lägre än de 43,7 miljarder kronor som Riksbanken har begärt, men Riks­banken har som alternativ före­slagit att den ska få 25 miljarder kronor nu, och mellan­skillnaden mellan 43,7 och 25 senare. Utskottet går med på att betala 25 miljarder, och hänvisar till att lagändringar kommer, som man hoppas ska medföra att ytterligare till­skott inte behövs. Därav brådskan.

Lagändringar är beställda – och ska levereras

Riksdagen biföll, som redan har framgått, finansutskottets förslag. Därför landade en beställning om lagändringar på regeringens bord kort före midsommar. Kort efter mid­sommar – efter väldigt kort tid, säkert har rätt så omfattande underhandskontakter före­kommit mellan finansutskottet och Finansdepartementet – skickar så Finans­departe­mentet ut den remisspromemoria som gav upphov den märkliga medie­rappor­teringen som togs upp i inledningen.

Helt i enlighet med riksdagens beställning så föreslås i Finansdepartementets prome­moria att det ska vara en möjlighet för Riksbanken och inte någon skyldighet att göra en fram-ställning om återställning av det egna kapitalet om detta understiger en tredjedel av målnivån. I enlighet med riksdagens beställning så föreslår Finansdepartementet en ny­ordning när det gäller asymmetrin mellan orealiserade vinster och orealiserade för­luster i Riksbankens redovisning.

Finansmarknadsminister Wykman ansvarar för att ta fram de lagförslag som riksdagen har beställt.

Den lösning som förs fram är att orealiserade vinster ska räknas med när Riksbanken avgör om det egna kapitalet understiger en tredjedel av mål­nivån. Först när det egna kapitalet tillsammans med orealiserade vinster understiger en tredjedel av målnivån för det egna kapitalet ska en framställning till riksdagen göras, om det blir som Finansdepartementet föreslår.

En del av riksdagens beställning av lagändringar återstår att behandla, den om stärkta förutsättningar för Riksbanken till självfinansiering. Den uppmärksamme läsaren har förstås redan förstått att Finansdepartementets förslag om att Riksbanken ska få ”tvinga kredit-instituten till inlåning” är vad Finansdepartementet för fram i den delen. Riks­banken ska få utökade möjligheter att skaffa sig gratis skuldposter, gratis finansiering, och på så sätt ha lättare att tjäna pengar och bygga upp sitt egna kapital.

Eller gratis finansiering förresten. Bankernas intjäning påverkas ju om de tvingas placera i reserver hos Riksbanken som inte ger någon avkastning. De intäkter som bankerna på detta sätt går miste om lär de försöka hämta in på annat håll, från sina kunder, hushållen och företagen.

Eller så får bankernas vinster sjunka i stället. Här har vi kanske den bankskatt som många har efterlyst, om än inte i skattens skepnad. Bankerna har ju kunnat kamma hem storkovan när räntan på deras konton i RIX har stigit. Nollränta på de kontona kanske är något som väl-komnas av många ur detta perspektiv.

Dags att höja blicken och ställa frågor

Bakom en märklig rubrik om Riksbanken och bankerna dolde sig en lång och kompli­cerad kedja av händelser, och åtgärder från en rad olika aktörer: Riksbanken, riksdagen, Finansdepartementet. Händelser som till stor del har sin upprinnelse i en tät och komplex väv av regler som har vävts kring Riksbanken.

När man har synat de enskilda trådarna i väven, och förstått i alla fall något om hur de förbinds med varandra, är det dags att ta ett steg tillbaka och fråga sig om väven måste vävas på detta vis. Vilka trådar är det som måste dras som de dras idag för att systemet ska fungera, och vilka kan man välja att dra på annat sätt?

Frågan om Riksbankens egna kapital t.ex., varför behövs det över huvud taget? Den frågan kvarstår obesvarad. Till och med finansutskottet verkar tveka inför svaret, och skriver så här i sitt betänkande (på sidan 11).

”Utskottet vill särskilt påpeka att ett negativt eget kapital inte på kort sikt förhindrar Riks­banken att på ett effektivt och ändamålsenligt sätt utföra sina uppgifter. Dessutom står Riksbanken under riksdagens garanti genom att staten svarar för Riksbankens för­plik­telser enligt 1 kap. 3 § riksbankslagen.”

Och mycket riktigt, trots att det egna kapitalet har varit negativt i vart fall sedan årsskiftet 2022/2023 – det talar ju Riksbankens årsredovisningar om för oss – tycks Riksbanken ha fungerat precis som förut. Kan någon se någon skillnad i verkligheten mellan en Riks­bank vars egna kapital uppfyller målnivån och en Riksbank som den vi har, vars egna kapital understiger målnivån?

Bland ledande förespråkare för modern penningteori menar man att en centralbanks för­luster och dess egna kapital inte har någon betydelse. I ett blogglägg från den 4 juli i år menar t.ex. professor William Mitchell, en av grundarna av modern penning­teori, att just en centralbanks ställning (som Riksbankens här i Sverige) som utgivare av valutan medför att förluster som uppkommer i dess balansräkning inte påverkar dess förmåga att fort­sätta sin verksamhet.

Mitchell citerar ett tal av den japanske central­bankschefen Kazuo Oeda där denne påpekar just detta. Att en centralbank – till skillnad från privata banker och privata företag – själv tillhandahåller sina betalnings­medel. Därför kan den fortsätta arbeta som vanligt trots till-fälliga förluster och en tillfällig nedgång av det egna kapitalet. Oeda säger alltså samma sak som finansutskottet säger i sitt betänkande.

Japans centralbankschef Kazuo Oeda

Förluster över längre tid, och ett eget kapital som ständigt sjunker längre och längre under nollinjen, kan dock skada en centralbanks trovärdighet, menar Oeda, och därmed dess förmåga att bedriva penningpolitik. Exakt vilken funktion trovärdigheten skulle ha för en centralbanks verksamhet berör han dock inte.

Mitchell tar i sitt blogginlägg inte heller riktigt upp frågan om det finns någon gräns för hur stora en centralbanks förluster kan vara och hur mycket större dess skulder kan tillåtas bli i förhållande till dess tillgångar (hur negativt det egna kapitalet kan bli). Hur ser Mitchell på argumentet om en centralbanks trovärdighet, som Oeda för fram? Mitchell skriver i inlägget att han skulle vilja behandla Oedas tal mera noggrant framöver. Vi får hoppas att han gör det.

Behöver vi Riksbankens finansiella oberoende, eller Riksbankens oberoende över huvud taget?

Inom modern penningteori borde man kanske börja fundera på hur man anser att en centralbank borde vara organiserad. Man kan ju med fog ställa frågan om Riksbankens finansiella oberoende över huvud taget finns, efter att ha studerat utvecklingen i Sverige under de senaste åren. Nästa fråga är då om det borde finnas. Bör Riksbanken finan­serias med avkastningen av dess egna tillgångar? Skulle något av betydelse gå förlorat om Riksbanken som de flesta andra myndigheter fick ett anslag i statsbudgeten för sina driftskostnader?

Frågan man närmar sig är helt enkelt inte bara den Riksbankens finansiella oberoende, utan om dess oberoende över huvud taget. Behövs det? Borde det finnas? Det börjar nog bli dags att på allvar ställa dessa frågor.