Bota lunginflammation med isbad
Det måste nu för alla insatta, utom möjligen för de mest övertygade och envisa monetarister, vara tydligt att inflationen inte är eller har varit efterfrågedriven. Prisökningarna började som uppdämd efterfrågan i kombination med utbudsproblem och prischocker som följd av pandemin och sedan Rysslands angrepp mot Ukraina, och de har förvärrats och förlängts av “sellers’ inflation” (Isabella Weber) samt kostnadsöverföringar från räntehöjningarna.
Mig veterligen finns inga bevis för att räntehöjningar är något annat än ett trubbigt och ineffektivt verktyg ens mot efterfrågedriven inflation och det är för mig obegripligt att så pass många ändå förespråkar räntehöjningar för att få bukt med den inflation vi sett den senaste tiden.
Även om man inte skulle köpa argumentet att räntehöjningar i sig ökar priserna, ställer jag mig frågan om det verkligen är rimligt att förespråka att trycka upp räntan så högt att vi i bästa fall förstör ekonomin för väldigt många och i värsta fall skapar en fullskalig ekonomisk kollaps för att få ner priserna, vars priser från början inte har tryckts upp p.g.a. hög konsumtion? Och om det är målet så finns det väl enklare sätt än att höja räntan lite i taget, varannan månad?
Vi borde från början ha diagnostiserat vad inflationen berodde på och arbetat med riktade åtgärder och åtgärder som avhjälper de verkliga problemen - investeringar, kompensationer, subventioner, skattesänkningar, regleringar (eller lättnader av regleringar), understöd, osv (a la t.ex. Spanien och Japan).
Att tro att räntehöjningar är bästa sättet att dämpa den inflation vi har sett är som att tro att man botar lunginflammation bäst genom att sänka febern medelst att tvinga ner patienten i ett isbad tills permanenta skador uppstår av kylan, istället för att ordinera antibiotika.
Höja räntan för att försvara kronan?
Vi ser nu allt tydligare signaler på att inflationen är på väg ner och inte in i ostoppbara spiraler. Och Sverige har dessutom en internationellt sett stabil och återhållsam lönebildningsprocess. Många verkar också hoppas att vi skulle kunna sluta höja ränta nu…
…om det bara inte vore för den där skvalpiga skitvalutan. Många känner nämligen till att växelkursen oftast försvagas när den relativa reala räntan mellan två valutor försvagas.
Det omvända gäller förstås också, dvs. om Sveriges reala ränta i förhållande till t.ex. USAs stärks, så borde också kronans värde i förhållande till dollarn stiga. Detta verkar vara det främsta argumentet för att fortsätta höja räntorna.
Ränteverktyget verkar dock inte vara särskilt träffsäkert här heller. Både Norge och BoE dubbelhöjde räntorna den 22 Juni utan någon synbar effekt. Möjligen var höjningarna redan inprisade eller så imponerade inte höjningarna på kapitalet. Valutamarknadens reaktioner är ökänt svårförutspådda. Min gissning är att om man med hjälp av höjningar av styrräntan på kort sikt vill kunna locka finansiella investeringar tillbaka från USA och därmed stärka växelkursen så måste den reala räntan vara signifikant bättre än den amerikanska - och en sådan räntehöjning vill nog få se.
Vad är det som driver (eller inte driver) denna typ av växelkursförändringar?
Valutamarknaden består i storleksordningen 90-98% av finansiella transaktioner. Växelkurser bestäms därmed nästan helt av spekulanter på marknaden och flöden från handel med varor och tjänster är i det närmaste obetydliga för växelkursens utveckling. Det fundamentala är givetvis att finansiella investerare söker bästa riskjusterade avkastningen på en global marknad, i oroliga tider flockas investeringar till de valutor som anses säkrast, t.ex. USD - och är dessutom den reala räntan mycket högre i USA än Sverige blir effekten ännu större.
Men som för alla stora finansiella marknader, och valutamarknaden är den största, så är också marknadens förväntningar och självuppfyllande av dessa förväntningar otroligt drivande.
Marknaden “vet” att en försvagning i den relativa styrräntan brukar ge en valutaförsvagning och ingen vill vara sist på bollen om valutan sjunker - därför sjunker också ofta valutan. Det kommer dock alltid en punkt då valutan, och därmed i detta fallet svenska tillgångar, blir så billig att kapitalflödet vänder och spekulanter ser möjligheten att komma in lågt.
Den enligt mig rättvisa uppfattningen, internationellt, att Sveriges ekonomi är svag och osäker är naturligtvis inte heller gynnsam ur ett växelkursperspektiv - särskilt i kontrast till USA som just nu visar starka siffror nästan rakt igenom.
Det finns ingen historisk erfarenhet eller känd mekanism som talar för att försvagningen skulle bli annat än övergående eller att nedgången skulle nå katastrofala nivåer. En växelkursnedgång gentemot världsvalutorna i oroliga ekonomiska tider, med efterföljande återhämtning, är alltså ett fullkomligt normalt beteende och det drabbar inte bara SEK.
Vad är det som säger att SEK inte börjar bli billig på de nivåer vi ser nu och att marknaden skulle reagera positivt på en räntesänkning och en signal om att vi nu ska se till att vi inte hamnar i en djup lågkonjunktur och fastighetskris utan att Sverige istället ska fokusera på att investera och bygga upp sin ekonomi?
Jag är av uppfattningen att vi inte ska väga in marknadens oförutsägbara reaktioner på växelkursen i vår bedömning av förändringar av styrräntan. En eventuellt tillfälligt försvagad krona är inte tillräckligt skadlig för att vara en avgörande parameter.
Källa: https://data.oecd.org/
Man får intrycket av att det är en stor katastrof för Sverige att kronan har tappat så mycket i värde. Jag har dock inte sett många förklaringar på varför det är en så stor katastrof - särskilt inte ställt mot den skada hög ränta innebär.
Hög ränta är mycket mer skadligt än de flesta verkar inse
Hög ränta innebär naturligtvis högre boendekostnader, men också breda kostnadsökningar på varor och tjänster (företagens finansieringskostnader och kalkylräntor ökar och förs vidare till konsument).
Även om lånekostnaden är en liten del av de totala kostnaderna för de flesta företag, så är den procentuella ökningen av räntan så enorm att det ändå ger stort utslag i förhållande till andra kostnadsökningar, t.ex. importerade insatsvaror eller högre löner.
Kalkylräntan för när företag planerar nya projekt ändras också. Förutom det självklara att lånefinansieringskostnader går upp måste företagare nu räkna in alternativkostnaden för den riskfria räntan. Ett exempel: en husbyggare som får en beställning för att under ett års tid färdigställa en villa till en kund, med betalning vid leverans, vill nu ta extra betalt för att "låna ut" pengarna till projektet. Tidigare fick han ingen eller väldigt lite ränta på sina pengar om de låg inaktiva på bankkontot (eller i en ettårig obligation), men nu får han riskfri ränta på sina insättningar och de förlorade ränteintäkterna som projektet innebär förs över till kund.
Samtidigt innebär höga räntor en omfördelning från de som inte har så mycket till de som har mycket - de som är nettolåntagare får ökade kostnader och de som är sparare får mer intäkter. Ovanpå det nettobetalar nu staten miljardtals kronor varje månad till banker, fonder, företag och rika som sitter på statsobligationer och höga saldon på sina konton hos Riksbanken (statens räntebetalningar på statsskulden).
En svag krona är främst ett fördelningsproblem
Om vi inte vill reglera finansmarknaden får vi finna oss i att växelkurserna kommer röra sig upp och ned över tid. Volatiliteten kommer inte alltid grunda sig i något fundamentalt som t.ex. handel med varor och tjänster. Att använda det trubbiga räntevapnet för att "försvara" kronan med de nackdelar som hög ränta för med sig kan inte vara det bästa sättet.
Innebär inte en svag krona främst ett nationellt fördelningsproblem? Jag ser inte hur förändringar i svenska kronans relativa styrka skulle påverka hur många iPhones vi kan importera för varje JAS-plan vi exporterar. Varför inte, inför framtiden, till exempel, hellre skapa mekanismer som jämnar ut växelkursförändringar genom att omfördela ökade exportintäkter till att täcka dyrare importvaror (och omvänt vid omvänt förhållande)? För att inte tala om att ställa om till att bli mer självförsörjande inom de viktigaste områdena som mat och energi.
För att sammanfatta:
En räntehöjning ger
bred prisuppgång (inkl. våra bolån) som gör den vanlige svensken fattigare
ökad risk för skuld/fastighetskris
förmögenhetsfördelning till de välbeställdas fördel
basinkomst till de allra rikaste
En räntesänkning ger, om det leder till ytterligare försvagning av växelkursen
ökade priser på importvaror
dyrare utlandssemester.
Vad väljer du och vad tror du är bäst för Sverige?
Slutligen är det viktigt att förstå att olika ekonomier reagerar olika på ränteökningar och att det därför är vansinnigt att följa John enbart i förhoppningen att försvara valutan. Som exempel har USA långt ifrån lika hög privat skuldsättning som Sverige. Den stora majoriteten bostadslån är bundna på 30 år (hela lånets löptid) och högre räntor påverkar således bara mängden nya lån, inte ekonomin för alla existerande bostadslåntagare. USA har dessutom en statsskuld på över 120% av BNP vilket innebär att ränteutbetalningarna på statsskulden utgör en väsentlig fiskal stimulans. Det är inte säkert att räntehöjningar i USA ens skadar ekonomin som helhet (även om det sker en regressiv omfördelning), det finns signaler som tyder på att de göder den. Att då följa efter när Fed jagar sin egen svans kan innebära katastrof för ett land som Sverige. Vi måste föra vår egen ekonomiska politik, anpassad för vår situation.
Den lågt hängande frukten för att göra vår valuta mer attraktiv är att få igång ekonomin, som i internationell jämförelse är urkass. Räntehöjningar är motsatsen till det.
Börja med att sänka räntan, finansiera statens kärnverksamheter (inklusive de som är kommuners och regioners “ansvar”), och sänka skatter. Efterfrågan måste upp. Inflationen är inte (och har inte varit) efterfrågedriven! Det är bara att titta på vår höga arbetslöshet för att fatta det. Och nej, den “naturliga arbetslösheten" är inte 7% - men det är ett ämne för en annan gång. Och nej, det är inte för att staten “har tryckt för mycket pengar” - också ett ämne för en annan gång. Och nej, svensk ekonomi har inte gått "som tåget" de senaste åren - en låg statsskuld är inte ett kvitto på att Sverige hat gjort något bra - ytterligare ett ämne för en annan gång.
P.S. Det är svårt att hålla sig för skratt när man läser kommentarer på Twitter som förkastar en känd fastighetsmoguls resonemang kring varför RB borde sänka räntan, p.g.a. av att han naturligtvis skulle tjäna på sänkta räntor; medan motsvarande kommentarer uteblir när bankernas företrädare agerar experter och opinionsbildare och förespråkar höjda räntor.
Comments