Max Jerneck – en första ljusgliMMT i makromörkret

Både hopp och förtvivlan vid Katalys ekonomisk-politiska vårseminarium

För en anhängare av modern penningteori (MMT) fanns det både ljuvt och bittert vid det fackliga idéinstitutet Katalys seminarium i måndags den 29 april. Ett seminarium (som kan ses på YouTube här) med titeln Vägval i finanspolitiken, som handlade om den grundläggande ekonomiska politiken och det finanspolitiska ramverket, som just nu genomgår en översyn i en parlamentarisk utredning.

Seminariet skänkte en hel del hopp, men kunde inte jaga bort den grundläggande förtvivlan man känner över tillståndet i den svenska ekonomisk politiska debatten.

Det ljuva är värt att börja med, för det är fantastiskt att det över huvud taget finns. Något hände vid seminariet som förmodligen aldrig förut har hänt i Sverige. Att någon som faktiskt förstår hur pengar fungerar, och vad staten kan göra med pengar, får delta i en paneldiskussion med några av de tyngsta företrädarna för det ekonomisk-politiska etablissemanget.

Någon som förstår att en stat som i likhet med Sverige ger ut sin egen valuta inte kan få slut på den valutan, inte har några finansiella begränsningar. Att de begränsningar som finns är de reala begränsningarna, hur mycket arbetskraft, produktionsanläggningar, råvaror och andra reala resurser som står till förfogande.

Denne någon var Max Jerneck, tidigare forskare vid Handelshögskolan i Stockholm och utredare vid Katalys. Han har gjort sig känd som den mest profilerade förespråkaren för modern penningteori i Sverige, och har publicerat flera artiklar i riksmedia, bl.a. här i Aftonbladet, där han propagerar för en syn på pengar och statens finanser som utgår från MMT.

Jerneck kan med fog misstänkas vara den främste upphovsmannen till Katalys förslag till nytt finanspolitiskt ramverk, som utgår från vilka reala resurser som finns tillgängliga i samhället snarare än statens finansiella resurser, vilka är styrande i det finanspolitiska ramverk som gäller idag.

- Börja i andra änden, manade Jerneck vid seminariet, se efter vilka reala resurser som finns tillgängliga, och bestäm budgeten efter det. - Titta efter vilka behov som finns, det är dags att rätta matsäcken efter munnen.

- Det är aldrig något problem att låna i sin egen valuta, och statslåneräntan kan Riksbanken alltid styra över genom att köpa upp statsobligationer, fortsatte han. - Sätt upp ett arbetslöshetsmål och ett inflationsmål för statens budget, finanspolitiken; de senaste åren har visat oss att Riksbanken och penningpolitiken inte klarar av inflationsbekämpningen.

Alltsammans som ljuv musik för anhängare av MMT, som är van vid att lyssna på dem som tror att staten – utgivaren av valutan – fungerar likadant som hushåll och företag – användarna av valutan. Att staten kan få slut på de pengar som den själv ger ut och saknar förmåga att påverka räntan.

LjusgliMMTen mot makromörkret

Det var det ljuva – Max Jerneck som ljusgliMMT. Men det bittra fanns där. Makromörkret. Okunskapen om hur pengar fungerar och vilka möjligheter en stat har som ger ut sin egen valuta. Föråldrade föreställningar om ”statsfinansiellt utrymme”, om behovet av skattehöjningar för att betala för förbättrad offentlig verksamhet, om ”strukturell arbetslöshet”.

Makromörkret var som tätast hos Lars Calmfors, professor emeritus i nationalekonomi vid Stockholms universitet. En man vars åsikter kanske mer än någon annans har styrt över rätt och fel i synen på statens och samhällets ekonomi under de senaste årtiondena.

Moderatorn Daniel Suhonen placerade, halvt på skämt, Calmfors till vänster i politiken. Calmfors har nämligen författat en bilaga till långtidsutredningen 2023 där han pläderar för att överskottsmålet för statens budget ska ersättas av ett mål för statsskulden, som ska tillåtas stiga till mellan 40 och 50 procent av BNP, och ett saldomål för statens budget som är förenligt med statsskuldsmålet.

Man står tydligen till vänster i politiken om man pläderar för en budgetpolitik som inte är förenlig med full sysselsättning och utbyggd välfärd, låter sig styras av meningslösa mått som vilken siffra man får om man adderar ihop alla utgivna statsobligationers belopp (den så kallade statsskulden) och ställer den siffran jämte osäkra beräkningar av hur stor produktionen i samhället är under ett år (BNP per år). Den gamla tidens socialdemokrater, som Per-Albin Hanssons finansminister Ernst Wigforss, skulle nog inte ha hållit med Suhonen om att det är att stå till vänster i politiken.

Calmfors presterade sämst rent allmänt av paneldeltagarna, och stod förutom makromörker även för logiska motsägelser. Å ena sidan ville han styra politiken utifrån statsskuldens storlek. Å andra sidan lyfte han själv fram godtycket i det måttet när han påtalade att kommuners skulder ingår i beräkningen av statsskulden enligt EU:s regler, men inte de kommunala bolagens. Å ena sidan menade han att den arbetslöshet vi har i Sverige är strukturell och inte kommer att sjunka om de offentliga utgifterna ökar. Å andra sidan menade han –pressad av Jerneck med exemplet USA, där offentliga utgifter har ökat och arbetslösheten sjunkit – att den amerikanska arbetslösheten är ”ohållbart låg”, och måste öka om inflationen i USA ska kunna sjunka. Hur ska du ha det, Calmfors? Minskar arbetslösheten av ökade offentliga utgifter eller gör den inte det?

Makromörkret trängde fram från fler håll. Svenskt Näringslivs chefsekonom Sven-Olof Daunfeldt var lika fjättrad som Calmfors vid siffran man får om man plussar ihop alla utgivna statsobligationer. Han intog på Suhonens skala en position lite längre åt höger, eftersom han och Svenskt Näringsliv inte vill att alla utgivna statsobligationer (statsskulden) ska motsvara mer än 40 procent av vad som enligt osäkra beräkningar utgör ett års produktion i ekonomin (BNP per år).

Makromörkret vällde även fram från vänster. Elinor Odeberg, chefsekonom vid tankesmedjan Arena, som står socialdemokratin nära, och en av upphovsmännen till Arenas kommande förslag till finanspolitiskt ramverk, var lika fast i en felaktig syn på pengar och statens roll som valutautgivare som Calmfors och Daunfeldt. I hennes värld – som tyvärr är den etablerade nationalekonomins värld – måste staten låna eller beskatta till sig kronor (som den själv kan skapa med knapptryckningar på en dator). Om man är ambitiös, ansåg Odeberg, så låter man statens budget gå med underskott motsvarande en procent av BNP. Antalet utgivna valutaenheter spelar alltså en avgörande roll för Odeberg, inte vilka reala resurser som står till förfogande. 

I makromörkret fanns även Vänsterpartiet och dess ekonom Åsa Pia Järliden. Även Vänsterpartiet vill styra statens budget med utgångspunkt i hur många kronor staten har, inte vilka reala resurser som finns i samhället. Vänsterpartiet vill att staten ska få ”låna” något mer (av de kronor som den själv ger ut) än t.ex. Lars Calmfors, och vill tillåta budgetunderskott om upp till en procent av BNP. Man kan verkligen fråga sig om skillnaden mellan de två är liten eller stor. Järliden menade att det finanspolitiska ramverket inte ”tjänat Sverige väl”, som den uttjänta frasen lyder, men ingen bör bli förvånad om Vänsterpartiet, efter den pågående översynen av ramverket, ställer sig bakom även den nya versionen, precis som man står bakom den nuvarande.

Kan ljusgliMMTen bli en gryning?

Makromörket låg alltså tätt över seminariet, trots ljusgliMMTen som Jerneck stod för. Vi har en lång väg att vandra innan lärdomarna från modern penningteori får ett brett genomslag i den svenska ekonomisk-politiska debatten. 

Det kändes stundtals som att Jernecks ord uttalades i ett vakuum, i en rymd utan syre, som inte kunde bära ljudvågor. Ingen tycktes ens uppfatta Jernecks ord om att statslåneräntan är vad Riksbanken bestämmer att den ska vara. Alla andra paneldeltagare fortsatte helt oberörda med att utgå från att statsskulden måste hållas nere för att skapa säkerhetsmarginaler för det fall statsåneräntan skulle stiga kraftigt. 

Makromörkret fanns till och med hos Katalys, hos moderatorn Daniel Suhonen, som inte hjälpte till med att tvinga övriga paneldeltagare att ge sig i kast med vad Jerneck sade, vilket hade behövts. Mot slutet av seminariet pressade Suhonen också Calmfors om skattekvoten. Måste inte den stiga om vi ska kunna göra de offentliga investeringar som krävs och rekrytera folk till välfärden, undrade Suhonen. Jo, kanske skulle den kunna stiga från dagens 41 procent av BNP till 42 eller 43 utan att det skulle göra någon större skada, svarade Calmfors. 

Makromörker. Staten ger ju ut valutan. Behöver inte kräva in en krona i skatt innan den kan betala för välfärden. 

Makromörker, men ändå en ljusgliMMT. Som anhängare av MMT måste man ta fasta på glädjen över att modern penningteori ändå tar sig in i diskussionen, hämta inspiration och kraft ur det. För Katalys-seminariet visar att makromörkret ännu inte har börjat övergå i gryning.