Maskros-makro utan mersmak?

Med kylslaget ekonomisk-politiskt tänkande, och utan kallt stål i ryggraden, är det nog inte mycket som Miljöpartiet kan göra åt den globala uppvärmningen

Det lackar mot midsommar. Så även i Sveriges riksdag, som dock först, tisdagen den 18 juni, ska ta ställning till regeringens ekonomiska vårproposition – som brukar kallas vårproppen eller våpen. 

Vi har tidigare skrivit om vårproppen här på bloggen, och fann då att den var full av vanvett. Vi har även skrivit om Socialdemokraternas motförslag – deras följdmotion – och fann då att det var en skuggbudget med skuggor i skallen. 

I denna artikel avslutas vår genomgång av de olika partiernas förslag till hur den ekonomiska politiken ska bedrivas. Och vi avslutar med Miljöpartiet, som har lagt fram en egen följdmotion till vårproppen, undertecknad av Miljöpartiets alla 18 riksdagsledamöter, däribland språkrören Amanda Lind och Daniel Helldén. 

För att gå rakt på sak så ger Miljöparti-motionens samhällsekonomiska eller makroekonomiska tänkande – det vi kan kalla maskros-makron – inte mycket mersmak. Det tänkandet, tillsammans med Miljöpartiets bristande självständighet och mod i den ekonomiska politiken, gör det svårt att tro att Miljöpartiet kan göra särskilt mycket åt den globala uppvärmningen. 

Stora ambitioner – och vissa insikter

Avstampet i motionen är dock offensivt, och gillas nog av många av Miljöpartiets väljare. 

”Vi befinner oss i en tid med stora samhällsutmaningar. Klimatkrisen och förlusten av biologisk mångfald skakar grundförutsättningarna för trygghet, frihet och ekonomisk utveckling. Sverige befinner sig i ett svårt läge i en orolig omvärld. Rysslands brutala anfallskrig mot Ukraina kastade Europa och Sverige in i en kostnadskris som drabbade hushållen, företagen och välfärden.”

Hos Miljöpartiet förklarar man sig redo att anta samtidens utmaningar, och fortsätter så här. 

”Vi behöver en kraftfull ekonomisk politik och ett tydligt klimatpolitiskt ledarskap. I stället för att lägga fram en budget för rättvis omställning och välfärd driver regeringen och SD en politik som ökar utsläppen och skapar växande vårdköer. Sverige har allt att tjäna på att vara ledande i den gröna omställningen och investera i den infrastruktur och den teknik som kommer att ligga till grund för Sveriges framtida välstånd.”

Även detta skulle nog många av miljöpartiets väljare känna sig nöjda med. Retoriken andas kraftfull opposition och stenhård kritik av regeringen och regeringens politik.

Med ett sådant språkbruk förpliktar man sig – skulle nog många säga – att själv presentera en ”kraftfull ekonomisk politik och ett tydligt klimatpolitiskt ledarskap”, en väg bort från miljöförstöring och massarbetslöshet. Gör Miljöpartiet det? Och förstår man hur politiken kan agera för att åstadkomma något bättre? 

Ja, kanske finns det vissa insikter. Så här skriver Miljöpartiet om den ekonomiska utvecklingen i USA. 

”Ett noterbart undantag från den svagare ekonomiska aktiviteten är utvecklingen i USA där arbetsmarknaden fortsatt att gå starkt understödd av en mycket expansiv finanspolitik och stora investeringar i grön industri, understödda av Bidenadministrationens ambitiösa klimatinvesteringspaket, the Inflation Reduction Act. Samtidigt är underskotten i den federala budgeten stora. En stor del av förklaringen till USA:s underskott är de ofinansierade skattesänkningar som genomfördes under Donald Trumps presidentskap.”

Här erkänner Miljöpartiet, och det är bra, att den ekonomiska politiken är avgörande för hur ekonomin utvecklar sig. En expansiv ekonomisk politik leder en bättre ekonomisk utveckling. Motsatsvis följer att en åtstramande ekonomisk politik – som den svenska regeringens – leder till en sämre ekonomisk utveckling. Föga överraskande ser vi alltså – precis enligt miljöpartisternas iakttagelser – att ekonomin i USA går bra och ekonomin i Sverige går dåligt.

Maskros-makron saknar MMT

Men så ser vi något i texten som solkar ner bilden av Miljöpartiets insikter i ekonomi. Det är orden ”ofinansierade skattesänkningar”.

Miljöpartiet menar tydligen att skattesänkningar är något som staten måste finansiera. Att den precis som ett hushåll måste anpassa sig till lägre inkomster genom att minska sina utgifter eller (Gud förbjude) låna pengar.

Den som studerat modern penningteori (på engelska MMT, Modern Monetary Theory) vet ju att staten inte fungerar som ett hushåll. Om staten ger ut sin egen valuta – som både USA och Sverige gör – kan den inte få slut på pengar. Den kan alltid skapa nya genom enkla inmatningar i centralbankens datorer. 

Att staten är utgivare av valutan och inte kan få slut på pengar betyder att skatterna inte finansierar statens utgifter. Staten behöver inte tvinga till sig enheter av den valuta den själv ger ut för att kunna betala med valutan. Skatterna finns i stället till för att ge valutan ett värde. Staten tvingar alla – eller nästan alla – att betala skatt till den i dess egen valuta. Det betyder att alla har användning för valutan och accepterar att lämna ifrån sig varor och tjänster i utbyte mot den.

Skatterna möjliggör på detta sätt statens utgifter, men de finansierar dem inte. Därför kan en skattesänkning inte heller vara ”ofinansierad”, som Miljöpartiet menar. 

Förmodligen utan att veta om det så pekar också miljöpartisterna på något viktigt. Donald Trumps skattesänkningar var ”ofinansierade”, skriver de, och menar då att de inte motsvarades av några minskande utgifter för amerikanska statens del. Det betyder förstås att de skattesänkningarna har drivit den amerikanska statsbudgeten mot underskott. 

Förmodligen skulle Helldén & Co säga att detta inte var någon klok politik av Trump och hans regering. De flesta politiker skulle ju säga att ”ofinansierade” skattesänkningar är ”oansvariga” och oförenliga med en strävan efter ”sunda statsfinanser”.

Men vi som studerat modern penningteori vet ju att statens underskott är något att välkomna, eftersom statens underskott är privat sektors överskott. ”Ofinansierade” skattesänkningar innebär att staten kräver tillbaka lite mindre av de pengar som den en gång har gett ut, och det betyder mer pengar i fickan för hushåll och företag.

Exemplet USA, som Helldén & Co lyfter fram, visar tydligt att statliga budgetunderskott leder till att ekonomin allt annat lika utvecklas bättre. 

Detta går på tvärs mot allt vi fått lära oss av den etablerade nationalekonomin, som ständigt upprepar budskapet att statliga budgetunderskott är farliga och osunda. Men det är i stället nationalekonomin som odlar en osund och farlig föreställning om att staten fungerar på samma sätt som ett hushåll eller ett företag: underskottsmyten, som ekonomiprofessorn Stephanie Kelton skriver om i sin bok med det namnet från 2020.

Maskros-makro med okunskap djupt ner i rötterna

Det visar sig när man läser vidare i Mp-motionen att orden ”ofinansierade skattesänkningar” skvallrar om en djupare oförståelse för vad pengar är, varifrån de kommer och vad staten kan göra med dem.

Så här skriver miljöpartisterna.

”Flera bedömare har under senare tid resonerat kring vad som är en långsiktigt hållbar nivå på Maastrichtskulden. Lars Calmfors har i en bilaga till Långtidsutredningen anfört att en skuldkvot på mellan 40 och 50 procent av BNP skulle innebära att Sverige fortsatt har betryggande säkerhetsmarginaler för de offentliga finanserna. Det finanspolitiska rådet, en finanspolitisk expertmyndighet, menar i en skrivelse till den parlamentariska kommitté som ser över överskottsmålet att en skuldnivå på upp mot 50 procent av BNP innebär att det fortfarande finns tillräckliga säkerhetsmarginaler. Sverige har alltså råd att genomföra kraftfulla investeringar framöver utan att riskera de offentliga finanserna.”

Vid det här laget står det klart att Miljöpartiet har en lång väg att vandra till förståelse för hur pengar fungerar i händerna på staten, deras utgivare.

Miljöpartisterna förstår inte att ”statsskulden” (Maastrichtskulden är ”statsskulden” enligt EU:s definition) egentligen inte är någon skuld alls. Den är endast summan av de statsobligationer och andra skuldinstrument som staten lämnat ifrån sig. Staten kan – om och när den vill – erbjuda innehavarna av statsskulden att lämna tillbaka sina skuldinstrument i utbyte mot digitala kontanter (som kallas bankreserver). 

Är det så en skuld brukar fungera? Kan man betala tillbaka sina bolån genom att helt enkelt skapa nya pengar och ge till banken, varpå banken river skuldebreven och man blir skuldfri? Är det rätt att tala om en ”hållbar nivå” på ”statsskulden” på samma sätt som man talar om en hållbar nivå för ett hushålls eller företags skulder? Är det att leka med elden att låta ”statsskulden”, som inte är någon skuld alls, bli för stor?

Detta är frågor som Helldén & Co borde överväga grundligt. Men i stället förlitar man sig blint på det ekonomisk-politiska etablissemangets ”experter”, ledamöterna av regeringens ”expertmyndighet” Finanspolitiska rådet och den gamle professorn Lars Calmfors, som knappast kastar ljus över hur makroekonomin fungerar utan snarare sprider makromörker. 

Maskros-makron ger mindre och mindre mersmak.

Siffrorna är inte dåliga…

Men än har vi inte nått slutet på den miljöpartistiska motionen, som går över till att behandla partiets syn på det finanspolitiska ramverket, de budgetregler som riksdagens alla partier har lovat varandra att följa. Regler som i sin nuvarande tappning kräver att statsbudgeten i genomsnitt ska gå med ett årligt överskott motsvarande en tredjedels procent av bruttonationalprodukten BNP (överskottsmålet) och att ”statsskulden” inte ska vara större än 35 procent av BNP, plus eller minus fem procentenheter(skuldankaret).

Nu ska det finanspolitiska ramverket ses över inom ramen för en parlamentarisk kommitté, en statlig utredning där alla riksdagspartier deltar. Så här ser miljöpartisterna på det.

”Under 2024 ska en parlamentarisk kommitté genomföra en översyn av det finanspolitiska ramverket. Både Klimatpolitiska rådet och Finanspolitiska rådet har i sina rapporter berört frågan om huruvida det finanspolitiska ramverket behöver anpassas för att möjliggöra investeringar som krävs för att vi ska nå klimatmålen inom det klimatpolitiska ramverket. Finanspolitiska rådet noterar i sin rapport från 2022 att behovet av offentliga investeringar inte beaktades vid den förra översynen av det finanspolitiska ramverket. Miljöpartiet anser att det är av stor vikt att den pågående översynen landar i ett regelverk som skapar ett utrymme åt investeringar i en rättvis klimatomställning.”

Detta låter som maskros-politik som skulle kunna falla maskros-väljare på läppen. Man fortsätter sedan.

”Miljöpartiet anser att det finanspolitiska ramverket ska reformeras för att skapa utrymme för nödvändiga investeringar i en rättvis grön omställning. Vi vill se en investeringsbudget med ett utrymme på 100 miljarder om året under en tioårsperiod för en trygg och snabb omställning. För den övriga budgeten bör det överdrivet strama överskottsmålet ersättas med ett balansmål för att möjliggöra nödvändiga satsningar på välfärden.”

Maskros-makron ger viss mersmak när det gäller de reda siffrorna. Den linje som Miljöpartiet driver skulle innebära att statens utgifter ökar med knappt 120 miljarder kronor om året, netto efter skatter. Dels de 100 miljarder som skulle komma från den särskilda investeringsbudgeten, dels knappt 20 miljarder som skulle komma från en övergång från överskottsmål om en tredjedels procent av BNP per år till balansmål (plus minus noll) för den övriga budgeten. Totalt motsvarar detta knappt sju procent av statens samlade utgifter. 

Miljöpartiets makroekonomiska linje är den med råge mest expansiva bland riksdagens partier. Den är till exempel betydligt mer expansiv än den linje som drivs av Vänsterpartiet, som vill se ett underskottsmål för statsbudgeten om en procent av BNP. Den förändring som Vänsterpartiet förespråkar skulle innebära att statens utgifter skulle kunna öka med omkring 80 miljarder kronor årligen (från överskott i statsbudgeten om 20 miljarder till underskott om 60 miljarder). 

     men okunskapen gör maskros-makron sårbar

En ökning av statens utgifter med 120 miljarder kronor årligen, utan motsvarande skattehöjningar, skulle ge hushåll och företag mer pengar i plånboken och möjliggöra stora satsningar på klimatomställningen, inte tu tal om det. 

Men frågan är om maskros-makron vilar på tillräckligt stadig grund för att den linjen ska kunna drivas vidare. Hur ser miljöpartisterna på de underskott i statsbudgeten som den särskilda investeringsbudgeten innebär? Så här skriver man om det.

”Miljöpartiet vill därför tillfälligt öka de offentliga investeringarna i klimatomställningen och finansiera dessa via emissioner av gröna statliga obligationer. Dessa investeringar skulle dessutom minska vårt beroende av fossila bränslen från auktoritära stater – något som är förknippat med såväl inflations- som säkerhetsrisker. Att inte tillvarata de möjligheter som den gröna omställningen erbjuder Sverige på grund av ett alltför stramt finanspolitiskt ramverk vore en mycket olycklig samhällsekonomisk prioritering.”

Underskottsmyten har maskros-makron i sitt grepp, kan man konstatera. Staten måste låna pengar om den ska gå med underskott, det menar Lind, Helldén & Co. Annars skulle de inte skriva att de offentliga investeringarna ska ”finansieras” genom att staten ger ut ”gröna statliga obligationer”. 

Men svenska staten lånar inte svenska kronor, och kan inte heller göra det. Som vi skrivit tidigare har på bloggen finns ingen anledning för svenska staten att låna det man har monopol på att ge ut. 

När svenska staten ger ut statsobligationer, vare sig de är gröna eller av någon annan färg, så erbjuder den privat sektor att placera sina digitala kronor på vad som kan liknas vid ett sparkonto. Om man lovar att inte göra uttag under en viss tid – statsobligationens löptid – så får man ränta på sina insättningar. Staten breddar på detta sätt sitt erbjudande till den privata sektorn. Förutom att erbjuda placeringar i digitala kontanter erbjuder man även placeringar i statsobligationer. Detta är dock inget som staten behöver göra för att finansiera några utgifter, vare sig för klimatinvesteringar eller något annat.

Miljöpartisterna bakom motionen saknar dock insikter i hur detta fungerar, och det gör maskros-makron sårbar. Genom att påstå att staten lånar så blottar de sig för kritik. 

- Om man lånar nu, och så går räntan upp, vad gör man då? Det skulle någon politisk motståndare kunna fråga. Våra miljöpartister skulle inte kunna svara med att säga som det är, att staten inte lånar, och att den när den vill kan skapa nya digitala kontanter för att köpa tillbaka alla statsobligationer som den gett ut.

- Den här investeringen är inte tillräckligt lönsam. - Den drar inte in de pengar som krävs för att betala räntan på lånen. – Det här är ingen investering, det är helt enkelt löpande utgifter! Även så skulle någon politisk motståndare kunna säga. Och våra miljöpartister skulle inte kunna svara genom att säga som det är, att statliga investeringar inte görs för att tjäna pengar, få in fler kronor. De görs för att tillgodose olika behov i samhället. - Om du inte vill kalla det för investering så gör vi inte det!

Om Miljöpartisterna svarade så, då skulle de blotta en grundläggande svaghet i hela konstruktionen med en separat investeringsbudget, nämligen den i stor utsträckning godtyckliga uppdelningen mellan offentliga investeringar och offentlig konsumtion. Den statliga utgift som den ena vill se som en investering, det vill den andra se som konsumtion. Ofta beroende på hur man ser politiskt på det som föreslås bli ”lånefinansierat”. 

Är förslaget om en investeringsbudget en eftergift åt underskottsmyten?

Och är inte den separata investeringsbudgeten ett sätt för miljöpartisterna att avstå från att utmana underskottsmyten, föreställningen om att statens budget fungerar som ett hushålls eller ett företags budget, och inte får gå med underskott? 

När man läser följande stärks de misstankarna.

”Att skapa ett separat utrymme för investeringar i den gröna omställningen har fördelen att det ger den ekonomiska politiken ökade möjligheter att agera långsiktigt då satsningar på ökad konsumtion eller skattesänkningar inte automatiskt ställs mot långsiktiga satsningar som bygger grunden för en klimatneutral ekonomi. Det är principiellt stor skillnad på att skapa ett tillfälligt utrymme där den offentliga sektorn tillåts ta på sig ett större ansvar för att möta vår tids ödesfråga och att föreslå permanent ökade utgifter eller minskade intäkter för den löpande budgeten.”

Lind, Helldén & Co skriver här att det krävs en ”ödesfråga” för att de ska våga utmana förbudet mot statliga budgetunderskott. Om någon sådan ödesfråga inte kan åberopas, då gäller förbudet. 

Om man som anhängare av modern penningteori ska vara lite hård, och det ska man nog, då skulle man säga att maskros-makron på detta sätt understödjer underskottsmyten i stället för att undergräva den. 

Har maskros-makron råg i ryggen?

Den främsta källan till oro över Miljöpartimotionen återstår att behandla. Har maskros-makron råg i ryggen? Finns det – som vi skriver i inledningen – kallt stål i de miljöpartistiska ryggraderna när det blir dags att sätta sig med de andra riksdagspartierna och ta ställning till hur det finanspolitiska ramverket ska se ut? Vågar man försvara sin expansiva ekonomisk-politiska linje då?

Sist när det var dags för en sådan förhandling, 2016, så skrev Miljöpartiet under på den streckade raden. Man gick med på att införa ett överskottsmål och ett skuldankare. Man godkände det ramverk som man nu menar står i vägen för nödvändiga klimatinvesteringar. Man förmådde inte driva någon självständig linje i förhållande till Socialdemokraterna, som man då satt i regering med. 

Nu är läget annorlunda. Miljöpartiet är i opposition och skulle kunna välja en egen väg utan att äventyra något regeringssamarbete. Socialdemokraterna är dock även nu Miljöpartiets främsta politiska allierade, och de säger tvärt nej införande av en investeringsbudget. Den enda förändring av det finanspolitiska ramverket som Socialdemokraterna vill se, det är att gå från ett överskottsmål till ett balansmål. Med ett sådant finanspolitiskt ramverk blir det inga klimatinvesteringar att tala om, och det vet Lind, Helldén & Co. 

Så kallt stål i ryggraden, det blir avgörande för maskros-makron. Om det stålet finns där, då kan maskros-makron trots allt ge viss mersmak. Utan det stålet, ingen mersmak.