HISTORIEN OM TVÅ LEDARARTIKLAR

En brittisk som är bra och en svensk som är svindålig

Charles Dickens roman Historien om två städer gavs ut 1859. Verket inleds med rader som blivit bevingade ord. Så här lyder de, i Lily Ålunds svenska översättning.

”Det var den allra bästa av tider, och det var den allra värsta. Det var visdomens tid, det var oförnuftets tid. Det var både trons och vantrons epok. Det var ljusets årstid och mörkrets årstid, hoppets vår och förtvivlans vinter. Allt låg framför oss, och intet låg framför oss. Vi var alla på väg direkt till himmelen - eller till det motsatta stället.”

Dickens ord skrevs om tiden för franska revolutionen – då romanen utspelar sig. Men de kan användas för att beskriva debatten om den ekonomiska politiken idag, i två olika städer, i två olika ledarartiklar. 

Dels London, en av de två städerna i romanen, där visdomens tid och hoppets vår kanske kan skymtas, att döma av en ledarartikel i The Guardian den 28 april i år. 

Dels Stockholm, som inte förekommer i romanen och som, när det gäller debatten om den ekonomiska politiken, lever i oförnuftets tid och förtvivlans vinter, att döma av en ledarartikel i Dagens Nyheter den 30 mars (tyvärr bakom betalvägg).

Nytänkande i London

Först visdomens tid och hoppets vår.

”Nationalekonomin visar sig oförmögen att ge vettiga svar på viktiga frågor”.

Så skriver ledarredaktionen hos The Guardian i den nyss nämnda artikeln. Den är ett exempel på något som ännu inte hänt Sverige, nämligen att etablerade medier på det politiska mittfältet - The Guardian kan väl ungefär beskrivas som ett Dagens Nyheter som tagit några myrsteg åt vänster - går till angrepp mot den etablerade nationalekonomin.

Guardian-redaktionen kallar nationalekonomin för ”en vetenskap i oreda” och menar att den inte kan ge sin samtid någon vägledning. Den har inte hjälpt oss förstå finanskrisen 2007/08 (som ingen av etablissemangets ekonomer förutspådde), inte pandemins effekter på ekonomin, inte inflationsutbrottet som vi sett de senaste åren. 

Den etablerade nationalekonomins svar har alltid och överallt varit – fortsätter man i artikeln – att kräva nedskärningar i offentliga utgifter eftersom statsskulden hotar att ruinera staten. 

Guardian citerar den amerikanske centralbankstjänstemannen Jeremy Rudd, som i sin senaste bok - med titeln ”A Practical Guide to Macroeconomics” - hånfullt skriver att ”nationalekonomins roll är att rättfärdiga det som toppskikten i samhället vill göra redan från första början: avreglera, betala mindre i skatt, se till att lönerna är så låga som möjligt”.

Sedan kommer det verkligt intressanta i artikeln - som kanske kan tas till intäkt för att hoppets vår kan skymtas. Guardian ser modern penningteori som en väg framåt ur den oreda och underkastelse under elitintressen som nationalekonomin hamnat i.

Modern penningteori avfärdar kategoriskt farhågorna om att den så kallade statsskulden skulle hota att ruinera riket. Guardian lyfter fram professor Stephanie Keltons bok Underskottsmyten, av vilken läsaren får klart för sig att pengar inte är någon ändlig resurs för staten - pengarnas utgivare. Så länge det finns lediga resurser i ekonomin (arbetskraft, mark, produktionsanläggningar) kan staten fortsätta spendera, utan att någonsin behöva oroa sig för att få slut på pengar. Allt under förutsättning att staten ger ut sin egen valuta.

Detta borde inte vara kontroversiellt, skriver Guardian-redaktionen. Och nej, det borde det inte, i visdomens tid och hoppets vår.

Dåtänkande i Stockholm

Men så tar vi klivet till historiens andra stad - Stockholm. Och till historiens andra ledarartikel - den i Dagens Nyheter. Vi tar alltså klivet till oförnuftets tid och förtvivlans vinter.

Detta är titeln på ledarartikeln - och redan den säger väl det mesta. Om artikeln i The Guardian andas kritik av den etablerade nationalekonomin - dvs. det som måste kallas visdom - så genomsyras DN-artikeln av fullständig uppslutning bakom den - dvs. det som måste kallas oförnuft.

Det falska på påståendet att ”statsskulden” kommer att ruinera oss, det viker DN-redaktionen inte en tum ifrån, och skriver så här.

”Just nu är statsfinanserna under press på många håll. Frankrike rapporterade under veckan ett underskott på 5,5 procent av bnp och finansminister Bruno Le Maire konstaterar att utgifterna måste ner. Det senaste året har såväl IMF som en rad finansmarknadsaktörer varnat för att statsskulden växer okontrollerat på många håll, också bland många rika OECD-länder, och att åtstramningar kommer att krävas.”

Oförnuftet griper här omkring sig helt vilt hos DN-redaktionen. Tidningen förmår inte ens skilja på en stat som ger ut sin egen valuta - som Sverige gör - och en stat som inte gör det - som Frankrike, som använder euron, en främmande valuta. Inte ett spår av förståelse för denna helt grundläggande skillnad letar sig in i DN-texten.

Som bevis för sin tes att en ”växande statsskuld” är vägen mot undergången lyfter DN-redaktionen fram den olycksaliga och kortlivade brittiska regeringen under Liz Truss, som efter endast 45 dagar på Downing Street fick avgå under hösten 2022. 

I DN-artikeln letar man förgäves efter en analys av hur det kom sig att statslåneräntorna steg kraftigt i Storbritannien efter det att Truss-regeringen underbalanserade budgeten, medan statslåneräntorna i Japan för första gången sedan 2011 letat sig över en procent, trots att den japanska regeringen har underbalanserat budgeten varje år sedan 1992. 

Den som lärt sig något från modern penningteori om vilken makt centralbanken har över räntorna förstår naturligtvis att skillnaden mellan Storbritannien och Japan ligger i hur de respektive centralbankerna har agerat. 

I Japan ser centralbanken till att genom köp av statsobligationer (eg. byten av en sorts räntebärande yen mot en annan) hålla statslåneräntorna nere, oavsett hur mycket den japanska regeringen underbalanserar statsbudgeten. I Storbritannien bytte tvärtom Bank of England bort statsobligationer under hösten 2022. Skälet var att man ville avsluta de s.k. kvantitativa lättnader man genomfört för att trycka ner räntorna efter finanskrisen.

Inte konstigt att räntorna steg i Storbritannien men inte i Japan. Men förstår DN detta? Nej, man nämner det inte med ett ord. Man står upp över öronen i oförnuft, i den allra värsta av tider, i förtvivlans vinter. 

Direkt till himmelen – eller till det motsatta stället?

Vart är vi på väg? Dickens nämner två destinationer - himmelen och det motsatta stället. Antingen ligger allt framför oss, eller så ligger inget framför oss.

Hoppas kan man ju. Och det man hoppas på är förstås att allt ligger framför dem som förstår visdomen i vad Guardian skriver, och oförnuftet i DN-texten. Ingenting borde ligga framför oss om vi inte förkastar den förtorkade och förlegade 90-talsanalys som DN slänger fram, årtionden efter att den passerat bäst-före-datum. 

Allt ligger förstås i våra händer. Ingen annan än vi som lever idag kan forma vår och våra efterlevandes framtid. Om vi gör det med ledning av visdomen, dvs. lär oss vad pengar är, varifrån de kommer och vad staten kan göra med dem, då kan vi gå mot ljusets årstid i stället för mörkrets. Mot den allra bästa av tider i stället för den allra värsta.