En vanlig föreställning är att socialdemokrater, och särskilt socialdemokratiska ledarskribenter, lyfter fram vanliga arbetande människors betydelse för samhället, och menar att de rika och välbeställda inte är så betydelsefulla som dessa sägs vara.
Denna föreställning verkar dock, i vart fall när det gäller socialdemokratiska ledarskribenter, vara en vanföreställning. På Dala-Demokratens ledarsida kunde man nämligen den 18 april ta del av en socialdemokratisk lovsång till de rika, i en ledartext med titeln ”Att investeringssparkonton är för småsparare är en högerpolitisk lögn”.
Lovsången är författad av ledarskribenten Kalle Sundin, som förutom att skriva ledartexter på Dala-Demokraten även är knuten till det fackliga idéinstitutet Katalys. Sundins lovsång till de rika sjungs inom en vecka från det att hans socialdemokratiska ledarskribentskollega på Aftonbladet, Ingvar Persson, sjungit några verser i samma lovsång, i en text där Persson krävde högre skatter för att trygga välfärden. Här på bloggen gav vi Persson en duvning för den texten förra veckan.
I sin ledartext angriper Sundin de i hans tycke alltför generösa skatteregler som gäller för sparande på ett investeringssparkonto (ISK). På ett sådant konto kan man spara i värdepapper och fonder, köpa och sälja dem, utan att på vanligt sätt behöva skatta på de vinster man gör. I stället betalar man en schablonskatt som är baserad på hur stora insättningar man gjort på sitt investeringssparkonto och hur stora tillgångarna på kontot är.
Sundin är kritisk mot dessa skatteregler eftersom han anser att de främst gynnar de rika. Såhär skriver han.
”Var har skatterabatten främst hamnat? Inte hos småspararna. En kartläggning av Svenska Dagbladet visar att den rikaste tiondelen äger 73 procent av alla tillgångar i ISK-systemet.”
Att kritisera skattelättnader som främst kommer de allra rikaste tillgodo är förstås både logiskt och legitimt för en socialdemokrat. Det är inte toppskikten i samhället som Socialdemokraterna vill företräda. Sundins kritik av ISK-systemets fördelningspolitiska profil innehåller inte heller någon lovsång till de rika.
Den lovsången kommer dock sedan, när Sundin beskriver varför skatten på ISK-sparande snarare behöver höjas än sänkas, som regeringen har föreslagit. Sundin skriver:
”Man kan till exempel införa ett maxtak eller årliga insättningsgränser. Småspararen skulle då fortsatt få samma fördelar medan den som redan har stora tillgångar skulle betala en högre skatt och bidra med lite mer till det offentliga. Det vore behövligt.”
Sundin fortsätter.
”Skatten på kapitalinkomster är betydligt lägre än på inkomster från lönearbete. Det är inte rimligt när vi har en välfärd att rädda, ett försvar att rusta, en gängkriminalitet att krossa och en klimatomställning att genomföra.”
Hör ni lovsången till rika ljuda i de raderna? Det gör ni nog. För vad är det som i Sundins föreställningsvärld utgör en förutsättning för att välfärden ska kunna räddas, försvaret rustas, gängkriminaliteten krossas och klimatomställningen genomföras? Jo, det är att staten får tillgång till mer av de rikas pengar. Utan de rikas pengar kan Sverige inte föras i rätt riktning på något av de områden som Sundin nämner. De rikas betydelse för samhället är enormt stor – det är innebörden av det Sundin skriver.
Hur förhåller det sig då? Är nyckeln till de rikas pengabinge även nyckeln till Sveriges framtid?
Svaret är nej.
Staten behöver inte tvinga till sig mer av de rikas pengar för att kunna betala för välfärd, försvar eller klimatomställning. Svenska staten ger själv ut pengar, skapar dem. Alla svenska kronor kommer från svenska staten. Om staten vill ha mer välfärd, försvar eller klimatomställning så kan den, när den vill, skapa alla de svenska kronor som behövs för de ändamålen.
Det är nämligen inte samma sak att ge ut en valuta - som svenska staten gör - som att bara använda den - som hushåll och företag gör. En utgivare av pengar behöver göra av med pengar – ge ut dem – innan den kan ta emot dem, betala innan den kan få betalt.
Svenska staten har därför precis så många svenska kronor som den vill ha. Svenska kronor kan den skapa med inmatningar i Riksbankens datorer. Däremot kan svenska staten inte trolla fram mer vårdpersonal, försvarsmateriel eller solpaneler. Tillgången till verkliga, handfasta resurser – arbetskraft, produktionsmateriel, råvaror, m.m. – är det som sätter gränser för vad staten kan göra, inte antalet kronor på statens konto. Allt detta förstår man om man har tagit till sig något av det som modern penningteori – en riktning inom nationalekonomin som får allt fler anhängare – har att lära oss.
När man kommit så här långt så ser man den galna tunna som Sundin har hoppat ner i. När han kräver skattehöjningar för de rika för att betala för allt det som samhället behöver så utnämner han de rika till våra enda möjliga välgörare. Om staten inte kan få en större del av de rikas pengar så har den inte råd med vare sig välfärd, försvar eller klimatomställning. Utan de rikas pengar är det kört.
Så var snäll mot de rika. Såga inte av den gren du sitter på. Så skulle man svara Sundin om man var lobbyist åt Svensk Näringsliv eller talskrivare åt någon borgerlig politiker. Se till att de rika tjänar mycket pengar, annars kan de inte betala för allt du säger att du vill ha - välfärd, klimat, brottsbekämpning, klimatomställning.
Och då ska du inte beskatta dem så hårt. Då kanske de flyttar sina pengar utomlands, där du inte kommer åt dem. Ge dem skattelättnader istället, avregleringar, privatiseringar, så att de kan tjäna mer pengar. Då finns det ju mer pengar att beskatta. Var rädd om hönan som värper guldäggen.
Precis som hans socialdemokratiska ledarskribentskollega Ingvar Persson gjorde förra veckan har Sundin alltså gjort sig till en lätt måltavla för sina politiska motståndare när han hävdar att skatterna måste höjas för att staten ska kunna betala för det som behöver göras.
Sundin och Persson gör sig på detta sätt till förlorare. Och skälet är bristande kunskap om vilka förutsättningarna är för att driva ekonomisk politik för en stat som den svenska, som ger ut sin egen valuta.
Sundin har dock sådan kunskap på nära håll. Som kollega på Katalys har han forskaren i nationalekonomi Max Jerneck. Denne Jerneck är den tydligast profilerade förespråkaren i Sverige för modern penningteori, och har skrivit flera bra artiklar om hur det svenska penningsystemet fungerar. Bland annat i Aftonbladet den 23 juni 2020, där han säger det som alla egentligen vet, men inte förstår konsekvenserna av, nämligen att statens pengar kommer från staten. Inte från de rika, som Sundin förefaller tro.
Om Sundin alltså bara tar några få steg bort i korridoren, så kommer han också att hitta bort från lovsången till de rika. Ta de stegen Sundin, de leder från okunskapen till bildningen, från lovsången till de rika till en sång om politikens möjligheter.
Comments