Bryssel bromsar upp och bryter ner

Vanföreställningar om ekonomin skapar vanstyre

I Bryssel härskar fantasierna och sagorna, inte fakta och vetenskap. Och det är grymma och otäcka fantasier och sagor vi talar om, som skapar lidande och fattigdom i den verkliga världen.

De sagor som man tror på i Bryssel handlar inte om troll och häxor, utan om ekonomisk politik. De handlar om hur stor ”statsskulden” får vara i förhållande till ett lands samlade produktion (BNP, bruttonationalprodukten) under ett år (60 procent). De handlar också om hur stora underskotten i statsbudgeten får vara i förhållande till ett års BNP (tre procent). 

Sagan som man tror på i Bryssel säger att statsbankrutt och ekonomiskt sammanbrott väntar om man beträder förbjuden mark, och låter ”statsskulden” eller budget­under­skottet växa utanför de tillåtna gränserna i förhållande till BNP. 

En annan saga där det förekommer pengar - förmodligen mindre otäck än den saga man tror på i Bryssel

Båda dessa mått är egentligen fullkomligt meningslösa, och säger ingenting om hur ett lands ekonomi fungerar. De tar inte hänsyn huruvida ett land utnyttjar eller inte utnyttjar de produktivkrafter (mark, arbetskraft, produktionsanläggningar) som det har till sitt för­fogande, eller till hur det går för de människor som bor där. Arbetslösheten kan vara skyhög, utan att Bryssel bryr sig det minsta. Skuld­bördan hos hushåll och företag kan vara hur ohållbart stor som helst, det spelar ingen roll för Bryssels del.

Nej, i Bryssel-sagans värld är ”statsskulden” i förhållande till BNP, och budget­under­skottet i förhållande till BNP, helt avgörande. Därför har de måtten gjorts till grundlag, och skrivits in i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (artikel 126 och tilläggs­protokoll nr 12). Därmed är de så gott som huggna i sten. För att EU-fördragen ska ändras så måste alla 27 medlemsstater vara överens om det. 

Så nu står vi här. Sagan om den hemska ”statsskulden” och de vedervärdiga budget­underskotten har skapat regler för den ekonomiska politiken som alla vi medborgare i EU-länderna får leva under och styras av.

Dags att straffa dem som brutit mot Bryssel-sagans lagar

EU:s medlemsstater har sett till att i fördraget skriva in regler om vad som ska hända med den EU-medlemsstat som syndar mot fördragets regler. I fördraget ges EU-kommissionen, EU:s verkställande organ, makten att ta initiativ ett adminis­trativt förfarande mot en medlemsstat vars ”statsskuld” eller budgetunderskott är större än vad som tillåts. Förfarandet kan, om en medlemsstat inte tar rättelse, sluta med att medlemsstaten får kraftiga böter. 

Vakthundarna på EU-kommissionen har nu fått upp vittringen på att det finns medlems­stater som inte håller sig inom de snäva statsfinansiella ramar som krävs enligt EU-fördraget. I en rapport från den 19 juni föreslår EU-kommissionen att EU ska inleda administrativa förfaranden på grund av alltför stora budgetunderskott mot Belgien, Frankrike, Italien, Ungern, Malta, Polen och Slovakien. 

Troligtvis kommer kommissionens förslag att antas, och de sju länderna kommer att stå inför valet att antingen höja skatterna eller göra nedskärningar i den offentliga verksam­heten, eller både och, för att reducera sina budgetunderskott. 

Åtstramningspolitik är inte åtstramningspolitik, säger EU-kommissionen 

I en kommentar som framstår som helt världsfrånvänd säger den ansvarige EU-kommissionären, italienaren Paolo Gentiloni, så här (i bloggens översättning). 

“Men detta innebär inte någon återgång till ett normalläge, för vi lever inte i normala tider, och absolut inte någon återupptagen åtstramningspolitik för det skulle vara ett stort misstag.”

EU-kommissionären Paolo Gentiloni

Gentiloni talar alltså om för belgare, fransmän, italienare, ungrare, malteser, polacker och slovaker att själva definitionen av åtstramningspolitik, att statens utgifter minskar i förhållande till de skatter den kräver in, inte är någon åtstramningspolitik.  

EU:s åtstramningspolitik leder till stagnation och eftersläpning 

Gentilonis vansinniga uttalande vittnar om det vansinne som genomsyrar hela det ekonomisk-politiska ramverket inom EU. Ett ramverk som bygger på tanken att ”sunda offentliga finanser” ska skapa förtroende hos det privata näringslivet, som då investerar, expanderar och skapar tillväxt och arbete. 

Utanför sagans värld, i verklighetens ekonomi, innebär ”sunda offentliga finanser” som sagt skattehöjningar, nedskärningar i offentlig sektors utgifter, eller både och. Över­skotten i offentlig sektor som EU-ramverket eftersträvar skapar underskott i privat sektor. Den ena sektorns minskade utgifter är den andra sektorns minskade inkomster. Privat sektors underskott leder i de allra flesta fall till minskad efterfrågan i ekonomin som helhet, lägre tillväxt och högre arbetslöshet.  

Och vad är det vi ser? Föga förvånande uppvisar EU-länderna en sämre ekonomisk ut­veckling än andra länder i världen. Sedan årtusendeskiftet har den amerikanska eko­nomin exempelvis växt med 176 procent, från 9 600 miljarder dollar till 26 600 miljarder dollar. Ekonomierna i eurozonen, där de flesta EU-länder ingår, har under samma tid växt med 100 procent, från en BNP om 7 100 miljarder dollar 1999 till 14 400 miljarder dollar 2023. Som andel av USA:s ekonomi har eurozonens ekonomi under denna tid alltså krympt från 74 procent till 54 procent.

Det är så stagnation och eftersläpning ser ut.

Inom den gängse, etablerade nationalekonomin söker man orsakerna till den allt större skillnaden i den amerikanska kulturen och dess hyllande av privat företagsamhet, dess friare och mer dynamiska marknader som ”främjar innovation”. Men orsaken är med stor säkerhet den mer expansiva ekonomiska politik som drivits av den amerikanska staten, med årliga budgetunderskott som aldrig varit mindre än 2,4 procent av BNP under åren efter finanskrisen 2007/2008. Denna politik har skapat en stark efterfrågan i ekonomin och därmed god lönsamhet i det privata näringslivet. 

Men det finns förstås inte på kartan att Paolo Gentiloni eller någon annan i EU-kom­missionens mångtusenhövdade byråkrati skulle söka orsakerna till Europas ekonomiska stagnation i den institutionaliserade åtstramningspolitik som de är satta att vaka över.

I Bryssel-sagan är det samma sak att ge ut pengar som att använda dem

Vansinnet tar inte slut där, långt ifrån. För titta snabbt på den lista över länder som nu förmodligen kommer att bli föremål för ett ”förfarande vid alltför stora underskott”: Belgien, Frankrike, Italien, Ungern, Malta, Polen och Slovakien.

Vad skiljer dessa sju länder åt, och vad förenar dem? Deras ”misskötta” statsfinanser förenar dem förstås, i EU-kommissionens och EU-regelverkets ögon. Men en helt av­görande skillnad mellan dem är att Polen och Ungern ger sina egna valutor (złotyn respek­tive forinten) medan övriga inte gör det, utan använder euron. 

Den som lärt sig något av modern penningteori förstår att en valutautgivare inte kan få slut på pengar, medan en valutaanvändare tvärtom kan få slut på pengar. En valuta­utgivare måste ge ut valutan innan den kan ta emot betalningar i den valuta som den ger ut. Den måste betala innan den kan få betalt. En valutaanvändare däremot, den måste först ta emot betalningar i den valuta den använder innan den kan betala. 

Om Ungern genom sin centralbank inte först ger ut forint så kan Ungern inte ta emot någon betalning i forint. Om däremot Frankrike inte först tar emot betalningar i euro från Europeiska centralbanken, ett organ som inte hör till franska staten, så kan den inte betala i euro. 

De stater som har gått med i euro-samarbetet har alltså avstått från sitt monetära obe­roende, förmågan att förse sig själva med pengar. Det är Europeiska centralbanken som har handen på den franska penningkranens vred, och som kan stoppa flödet när den ser skäl till det, vilket den gjorde i förhållande till Grekland 2015.

Greker köar för att ta ut pengar efter det att Europeiska centralbanken infört valutarestriktioner mot grekiska banker 2015.

För de länder som har gått med i euro-samarbetet finns det alltså ytterligare en vakt­hund att hålla ögonen på, Europeiska centralbanken, som inte kommer att tveka att an­vända sina käftar för att straffa det euro-land som inte sköter sina statsfinanser på det sätt som EU-fördraget kräver.

Ett budgetunderskott i Ungern eller Polen är mot denna bakgrund inte samma sak som ett budget­underskott i Frankrike eller Italien. Men syns det ett enda spår av förståelse för detta i rapporten som EU-kommissionen – med Paolo Gentiloni i täten – har publicerat? 

Nej, det gör det inte. EU-kommissionen förmår inte skilja mellan valutautgivare och valuta­användare utan riktar precis samma krav på åtstramningspolitik mot Ungern och Polen som mot Italien, Frankrike, Malta, Belgien och Slovakien.

I avsnitt 4.2.1 i rap­porten, där det finns en redogörelse för den statsfinansiella utveck­lingen i de olika länderna som granskas, görs ingen analys av skillnaden mellan att vara å ena sidan valutautgivare och å andra sidan valutaanvändare. Det noteras endast att de skuld­instrument som de olika länderna har gett ut mestadels är utgivna i samma valuta som landet använder.

Grymma sagor – bistra tider

Sagorna och fantasierna fortsätter på detta sätt att styra i Bryssel. Fakta och vetenskap lyser med sin frånvaro. Paolo Gentiloni och andra eurokrater kommer att tvinga fram fördjupad och förvärrad åtstramningspolitik. Europas ekonomier kommer att fortsätta släpa efter. Miljoner människor kommer att gå arbetslösa som kunde ha haft arbete. Massor av samhällsnyttigt arbete som kunde ha utförts kommer att förbli ogjort.

I inledningen av den här artikeln står det att sagorna och fantasierna i Bryssel är grymma och otäcka. Nu borde det vara tydligt vad som menas med detta.