Journalister, Finansinspektionen, finanstwitter och bank-vd:ar; alla slänger de sig med termer som räntenetto, bolånemarginal och inlåningsmarginal. Men vad betyder allt detta?
Storbankerna redovisade under sommaren makalösa resultat och kraftigt ökat räntenetto. Och det har väckt debatt. Några röster menar att bankerna, sedan Riksbanken höjt styrräntan, nu gör stora vinster på folks bolån. Några röster menar att så inte är fallet. Banken är nämligen, enligt de sistnämnda, pressade på bolånesidan med sjunkande bolånemarginaler.
Storbankerna är tydliga i delårsrapporter, pressreleaser och mediaframträdanden att visserligen har räntenettot ökat (skillnad mellan räntor banken betalar på finansiering och räntor banken betalar på utlåning), men att de har sett sjunkande bolånemarginaler. Det som har räddat nettot är att inlåningsmarginalen (ibland insättningsmarginalen) har ökat.
Bankerna (och förståsigpåare) menar alltså att räntenettot har ökat tack vare ökad inlåningsmarginal. Vad betyder detta? Det låter ju som att de tjänar mindre på bolånen nu än förut. Bolån är ju en stor del av bankernas verksamhet, och ändå har de ökat vinst och räntenetto så mycket. Hur hänger detta ihop? Hur är det möjligt?
Det är det nog inte, är min enkla slutsats. Varför bank-vd:ar, journalister och andra experter pratar i termer av pressade bolånemarginaler vet jag inte. Okunskap hos vissa? En bekväm berättelse för vissa?
För att reda ut detta tror jag vi får börja med en förenklad beskrivning av hur banksystemet fungerar och hur det går till när ett lån beviljas.
Centralbankspengar och privata bankpengar
Svenska staten har monopol på att skapa svenska kronor. Staten gör detta genom Riksbanken och dess ombud - bankerna.
Det svenska monetära systemet är uppdelat i två sorters “pengar”. Centralbankspengar och privata bankpengar.
Centralbankspengar
Riksbanken skapar alla centralbankspengar. Centralbankspengar är saldona på kontona i Riksbankens betalningssystem RIX (även kallade reserver) och kontanter. Betalningssystemet RIX används för betalningar mellan banker och mellan privata sektorn och staten. Centralbanken är med andra ord statens och bankernas bank.
Saldona i RIX ökar när staten spenderar. Riksbanken krediterar då betalningsmottagarens (tex en statligt anställds) banks konto i RIX. Och omvänt, så minskas saldona när privata sektorn betalar skatter och avgifter till staten. Centralbankspengar är alltså de pengar staten accepterar som betalning av skatter - de är ett skattetillgodohavande. Inga fysiska pengar flyttas i RIX. Allt sker via knapptryckningar i en dator.
Om staten under en period spenderar mer än den skattar, så går den med underskott och saldona i RIX ökar. Staten ger då ut värdepapper (ungefär) motsvarande underskottet. Inköpen av dessa sker med bankernas centralbankspengar och minskar således balanserna i RIX.
Riksbanken kan välja, av olika andra anledningar, att köpa eller sälja värdepapper med privata sektorn som motpart. Dessa transaktioner påverkar saldona i RIX. Bankerna kan inte själva påverka den totala mängden riksbankspengar, de kan bara “flytta” saldon mellan varandra och på uppdrag av stat/kund utföra betalningar mellan stat och privata sektorn, vilket också påverkar balanserna i RIX.
Riksbanken har under en lång period ägnat sig åt s.k. kvantitativa lättnader där RB köper finansiella tillgångar av privata sektorn (RB köper dessa VP genom att kreditera bankernas konton i RIX). Detta har lett till att saldona i RIX har blivit relativt stora.
Privata bankpengar
Pengar som du och jag - den icke statliga sektorn - har på våra bankkonton kallas privata bankpengar. De uppstår på två sätt.
Dels när staten spenderar. Staten krediterar då betalningsmottagarens banks konto i RIX och banken krediterar mottagarens bankkonto. Banken får en tillgång i och med krediteringen i RIX och en skuld i och med krediteringen av den slutliga betalningsmottagarens konto hos banken.
Dels när banken köper värdepapper, varor eller tjänster. Den allra största delen privata bankpengar skapas genom kreditgivning - alltså när banken beviljar lån.
När någon lånar så säljer de ett skuldebrev till banken mot att banken lovar att utföra betalningar med centralbankspengar (inklusive betala skatter) för kundens räkning eller ge ut kontanter (också centralbankspengar). Banken köper alltså ett värdepapper, skuldebrevet, av låntagaren. Banken får en tillgång i balansräkningen i form av skuldebrevet (utlåningen) och en skuld i och med saldot på kundens konto (inlåningen). Bankens balansräkning sväller men balanserar.
Bankerna lånar alltså inte ut inlånade pengar, vare sig till låntagare, Riksbanken eller annan tredje part.
Bankerna skapar inlåningen när lånet beviljas. Inte heller uppstår något finansieringsbehov för det beviljade lånet i samband med beviljandet. Än en gång - banken skapar inlåningen och den nya balansen på låntagarens konto balanseras i balansräkningen av skuldebrevet.
Bankernas skapande av privata bankpengar är begränsade av lagar och regler. Banker är t.ex. styrda av likviditetskrav och kapitaltäckningskrav. Dessutom är de såklart begränsade av efterfrågan på krediter.
Utlåning skapar inlåning
Alltså, utlåning skapar inlåning. Statligt spenderande skapar inlåning. Bankerna lånar inte pengar av privata sektorn som de sedan lånar ut eller placerar hos tredje part.
Många har svårt att acceptera att det är så här det fungerar, att bankerna skapar pengar, men det borde egentligen vara okontroversiellt vid det här laget. T.o.m. Riksbanken beskriver processen på sin webbplats.
Definitioner
Innan vi går vidare med ett exempel med hjälp av förenklade balansräkningar, så definierar vi de begrepp som bankvärlden slänger sig med.
Räntenetto
“Räntenettot är skillnaden mellan bankernas totala räntekostnader för finansieringen och deras totala ränteintäkter från utlåningen.”
Bolånemarginal och inlåningsmarginal (ibland insättningsmarginal)
Dessa termer dyker upp i bankernas års- och delårsrapporter, samt i bankernas PR.
Bolånemarginalen är skillnaden mellan bankens bolåneränta och marknadsräntan (jag har valt Stibor).
Inlåningsmarginalen är skillnaden mellan marknadsräntan och bankens inlåningsränta.
Försök har gjort att kontakta bankerna för att få deras definition direkt. Artikeln uppdateras om svar erhålls.
FIs bruttomarginal på bolån
En uppskattning av bankernas marginal på bolån där finansieringskostnaden främst delas upp mellan säkerställda obligationer och inlåning.
Två modeller:
Blå modell “Bolånemarginal”: Den del som uppskattas finansieras med inlåning, approximeras med Stibor.
Orange modell “Bolånemarginal (inlåningsränta)”: En ny, uppdaterad modell. Den del som uppskattas finansieras med inlåning, approximeras med hushållens inlåningsränta.
Observera alltså att FIs vanliga mått på “Bolånemarginal” inte är samma som den bolånemarginal som bankerna hänvisar till i sina årsredovisningar och som bank-VDar säger har pressats.
Det är också lätt att räkna ut att FIs vanliga mått, den blå modellen, inte är särskilt rättvisande i dagens läge, när vi vet att inlåningsräntorna inte är nära Stibor.
Ett förenklat exempel
Nedan följer en förenklad balansräkning för en svensk storbank med saldon som representerar de ungefärliga proportionerna på reserver, bolån, övrig utlåning, inlåning och obligationer för en bolånetung storbank (Swedbank).
Sid 21 Swedbank – Rapport för det andra kvartalet 2023 https://internetbank.swedbank.se/ConditionsEarchive/download?bankid=1111&id=WEBDOC-PRODE151826270
Balanserna i vårt exempel har uppkommit på följande sätt:
Staten har spenderat 10000 - banken har i och med detta en tillgång i RIX och skulder gentemot bankkunderna i form av saldon på kundernas bankkonton (inlåning).
Banken har också beviljat bolån om 30000 och övrig utlåning om 20000 vilket har resulterat i tillgångar (skuldebrev) och skulder (inlåningen/insättningen) till låntagarna.
Slutligen har banken av olika anledningar utfärdat säkerställda obligationer och andra värdepapper om totalt 25000. Det syns i balansräkningen som en minskning av inlåningen med motsvarande belopp.
Den främsta anledningen till att storbanker använder sig av marknadsfinansiering, som t.ex. säkerställda obligationer, är att bankens kunder ofta föredrar att spara i andra former än på bankkonton.
Om vi lägger till räntekostnader för två perioder med olika ränteläge så kan vi åskådliggöra hur bankerna olika nyckeltal förändras.
Att räntor och proportioner inte stämmer exakt är inte det viktiga i denna artikel. Det är ett fiktivt exempel för att åskådliggöra hur bankers nyckeltal kan förändras med förändringar i ränteläge.
Analys av exemplet
Vi ser att när utlåningsräntan ökar utan att inlåningsräntan “hänger” med så får vi siffror som vi känner igen från debatten.
Vi har hört banker presentera just 80% ökat räntenetto och medföljande vinster. De har dock försvarat sig med att deras bolånemarginaler har sjunkit och att det är inlåningsmarginalen som har stigit.
– “Räntorna gör att vårt intjänande ökar, men vi ser att vår bolånemarginalen går neråt medan vi däremot tjänar mer pengar på insättningsmarginalen, säger Swedbanks vd Jens Henriksson.”
Jag har svårt att förstå ett sådant uttalande. Är det bara en PR-formulering för att inte skapa ilska bland bolånekunder?
Vi kan visserligen se i exemplet att bolånemarginalen har minskat, beräknat både som “Bolånemarginal” och som FIs blå modell. Och inlåningsmarginalen har ökat. Men - vi vet att banker inte placerar inlåningar till marknadsränta eller lånar pengar till marknadsränta för att låna ut.
Antingen skapas inlåning genom att staten spenderar och matchas då med en balans i RIX, eller så skapas den genom att banken köper något, ofta en skuld och matchas då med ett skuldebrev i balansräkningen. Att försöka separera utlåning från inlåning verkar oärligt.
Utlåning skapar inlåning. Statligt spenderande skapar inlåning. Bolånemarginalen beräknad som skillnaden mellan ränta på bolån och vad matchande poster i BR faktiskt kostar har i exemplet ökat med 50% (Beräknad marginal bolån).
Marginalerna mellan utlåning och marknadsfinansiering har minskat men de låga räntorna på inlåningen gör att marginalen mellan utlåning och inlåning har ökat markant - och de stora bankerna har mycket inlåning. Detta resulterar i att den totala utlåningsmarginalen blir mycket högre. Den totala utlåningsmarginalen är lika med räntenettot.
Är det Riksbankens räntebetalningar på reserver som står för bankernas vinstfest?
Somliga i debatten har föreslagit att det främst är RBs räntebetalningar på saldona i RIX (reserverna) som har bidragit till bankernas lönsamhet. Men i ovan exempel ser vi att trots att ökningen av marginalen på RIX-balanser visserligen har ökat mycket mer än marginalen på bolån, så är volymen så pass mycket mindre i RIX än för utlåning att effekten av utlåningen till allmänheten ändå är större (ca 3.3 ggr större i exemplet).
Varför ökar räntenettot vid högre styrränta?
Några röster har uttryckt förvåning och undran kring hur det kommer sig att räntenettot kan öka så mycket bara för att styrräntan går upp. Min analys av detta är att konkurrensen om ränta på utlåning minskar vid hög styrränta.
De mindre bankerna är i mycket högre grad beroende av marknadsfinansiering för sin utlåning, då de flesta har både transaktions-/löne-konton och sparkonton hos storbankerna. Det gör att även om storbankerna skulle kunna ha lägre utlåningsränta tack vare billig inlåning, så finns det inget tryck från småbankerna som inte kan gå lägre pga av sin finansieringsportfölj. Småbankerna är pressade och storbankerna tjänar storkovan.
Vid ränta nära 0 finns det naturligtvis mindre att konkurrera om på inlåningssidan. Marknadsfinansiering är då lika billig som inlåning.
Tjänar storbankerna mindre på bolån nu än före räntehöjningarna?
Nej, i min modell har marginalen på bolån ökat med 50%, och det är svårt att tänka sig hur räntenettot kan öka med 80% utan att marginaler på bolån också ökar så som balansräkningarna ser ut.
Kommentar
Många verkar upprörda över att storbankerna tjänar mycket pengar och att det sker en förmögenhetsöverföring från låntagare till direktörer och aktieägare. Jag har lite svårt att förstå detta. Om storbankerna sänker utlåningsräntan så kommer RB svara med höjningar av styrräntan. Om bankerna ger högre ränta på inlåning så sker fortfarande en liknande förmögenhetsöverföring, från låntagare till de som har mycket (nettosparare). Varför är sparare, som omfattas av statlig insättningsgaranti, mer värda pengarna än t.ex. aktieägare som inte omfattas av sådan garanti?
Hög styrränta leder alltid till en förmögenhetsöverföring från de som har mindre till de som har mer.
Comments